Fifflaren – The Queen's Gambit fast med biljard

Till att börja med bygger både filmen och TV-serien på romaner av samma författare: Walter Tevis.

Nästa likhet är rivaliteten mellan en ung utmanare och en gammal mästare. I The Queen’s Gambit är Beth Harmon besatt av att besegra den sovjetiske schackmästaren Vasily Borgov, i Fifflaren har Fast Eddie Felson (Paul Newman, som blev Oscarsnominerad för rollen) samma fixering vid att han måste vinna över biljardkungen Minnesota Fats, spelad av den gamla TV-komikern Jackie Gleason (mest känd för The Honeymooners – och precis som Newman blev Gleason Oscarsnominerad för sin roll i Fifflaren.)

En tredje direkt motsvarighet är spelarens alkoholiserade följeslagare. I The Queen’s Gambit är det Beths adoptivmamma som gärna tar några glas mer än vad som är absolut nödvändigt, i Fifflaren är det Fast Eddies flickvän Sarah, spelad av Piper Laurie – också hon Oscarsnominerad, förresten (men det är kanske en överflödig upplysning när det gäller skådespelare i den här filmen).

Mycket av det som händer i både filmen och TV-serien är hämtat från Tevis eget liv. Han var skicklig både på schack och biljard, men inte så framgångsrik att han kunde försörja sig på det. Tevis jobbade som lärare på dagarna men på kvällarna krökade han lika hårt som Beth Harmon och Fast Eddie.

Tevis skrev även en uppföljare till Fifflaren, The Color of Money, som filmades av Martin Scorsese 1986. Paul Newman har huvudrollen här också, och nu fick han den Oscar som han borde ha fått för Fifflaren, men The Color of Money har inte mycket gemensamt med Tevis roman och är inte alls en lika bra film.

Fifflaren är nog rätt bortglömd i dag, men i mina ögon det både Paul Newmans bästa film och hans bästa rollprestation. Samtliga skådespelare i filmen är lysande och filmen är enormt snyggt fotograferad i det ovanliga formatet svart-vit Cinemascope. Miljöskildringen, med sjaskiga barer, hotell och biljardsalonger kunde inte vara mer övertygande och Fast Eddies kamp mot Minnesota Fats – men framför allt mot sina egna inre demoner – är oavbrutet fängslande.

Blev det då inga Oscars alls för Fifflaren, trots alla nomineringar? Jo, den vann två: för Bästa foto (Eugene Shuftan) och Bästa produktionsdesign (Harry Horner och Gene Callahan).

En extra bonus för vänner av amerikanska hårdkokta berättelser: Jake LaMotta, vars liv skildras i Martin Scorseses Tjuren från Bronx, har en biroll i Fifflaren som bartender.

För mer läsning: 10 filmer för dig som vill se mer av Michael Curtiz efter Casablanca!