En förälders vädjan: var är alla filmer om dinosaurier?

Tydligen är det sjukt svårt att vara förälder idag. Budskapen pumpas ut dagligen om hur olidligt krångligt det är. Vårdnadshavares redan labila sinnen peppras med barnuppfostrans senaste trender, tack vare våra glödande skärmar och mojängers ständigt vibrerande i våra bakfickor. Budskapen är många och står ibland i direkt kontrast till varandra.

Vi ska praktisera gentle parenting, FAFO (fuck around and find out), potträna vid 14 dagars ålder och NPF-säkra varenda andetag. Allt detta ska helst ske med ett inkluderande och intersektionellt leende på läpparna och glöm för guds skull inte bort att mer än en timme skärmtid om dagen förvandlar din lilla ängel till seriemördare. Informationssamhället är verkligen kanon. 

LÄS OCKSÅ: I veckan har hajpade mysterieserien ”The Ed Gein Story” premiär på Netflix

Intresset finns – men var är filmerna?

Annat var det på min tid. Mina päron hade sällan någon aning om vart jag befann mig, men man utgick ifrån att jag skötte mig. Resultatet blev förvisso att jag käkade frätande kaustiksoda, la känslorna i en tryckkokare och utvecklade märkliga trygghetsbeteenden som håller i sig än idag. Nu raljerar jag en smula, men det finns några korn av sanning i min beskrivning.

En sak är dock säker, allt som oftast befann jag mig vid TV:n och tittade på Landet för längesedan, den tecknade dinosauriefilmen som skickat 80-talister till terapi på löpande band. Men nu, när jag själv är förälder, så undrar jag: var är egentligen alla dinosauriefilmer?

Dinosaurier tycks vara en förbestämd hållplats i barns intressesfär. Alla ska bara ha gått igenom fasen där skräcködlorna dominerar varenda cell i kroppen och min snart femårige son har fallit pladask. Pojken kan slå knut på tungan när han rabblar fossilernas fullständiga konsonantkluster till namn. En natt vaknade jag till och med av att ungen plötsligt utropar ”Carcharadontosaurus!” i sömnen.

Det är helt vansinnigt häftigt att se intresset, och som av en händelse, har han dessutom börjat se långfilmer från början till slut.

LÄS OCKSÅ: LISTA: Alla Marvelfilmer rankade – från sämst till bäst

”Ice Age” är too little, too late

Därför ställer jag mig frågan: gillar inte Disney, Dreamworks och Illumination att tjäna pengar? Det finns ju en alldeles självklar kassako som ingen mjölkar just nu: Dinosaurierfilmer för barn. Jag vet, det finns några små avstickare, typ Den gode dinosaurien och Dinosaurier, men var är alla riktiga filmserier? Var är Kung Fu Panda, Toy Story eller Bilar, fast med skräcködlor?

Visst, vi har Ice Age på ett litet hörn, men vilken unge föredrar håriga elefanter och sengångare framför en mäktig Giganotosaurus? Vad jag förstår så gästspelar några dinos i Ice Age, men det är too little, too late. 

Och framförallt: vart är ”Landet för längesedan”? Vem skickade den filmserien för att brinna i Hollywoods skärseld? Endast en film, originalfilmen såklart, gavs budget och muskler nog för en biorelease redan 1988, men övriga fossil-rullar pumpades ut direkt till video.

Inte mindre än 14 (!) uppföljare har dundrats ut och samtliga är temu-stinkande bootlegs i jämförelse med originalet. Ska jag behöva bli den mest hatade filmskribenten i Sverige och propagera för en remake av första filmen? Faktiskt så är det kanske inte en helt dålig idé.

LÄS OCKSÅ: Kullarna jag dör på: ”Remakes är inte djävulens påfund”

Gör mig och miljontals andra cineastiska föräldrar lyckliga!

Det finns faktiskt skäl för att göra om ”Landet för Längesedan”. Jag har nyligen sett om den (i min rullande artikelserie barndomsfavoriter) och även om filmen fortfarande behållit barndomens skimmer så finns det förbättringspunkter.

Det märks smärtsamt tydligt att regissör Bluth har fått kompromissa i klipprummet efter en hel del kreativt käbbel med producenterna Spielberg och Lucas. Vissa scener saknas helt och i tredje akten saknas en hel del upprinnelse till finalen. Detta skulle en remake kunna ta vara på.

Nåja, nu är inte detta ett kärleksbrev till ”Landet för längesedan” specifikt, utan mer en klagans sång från en förälder. En anledning till att Dinosaurier är så tacksamt, tror jag, beror på att ämnet automatiskt berör teman som vi som vuxna har svårt att prata med barn om. Döden är liksom inbyggt i konceptet Dinosaurier, eftersom de faktiskt spelade sina parti schack med liemannen och förlorade.

Skräcködlorna, och djurriket överlag, är dessutom brutalt våldsamt. Rovdjur dödar andra djur på fasansfulla sätt, så blodet sprutar, utan att på något vis vara elaka eller moraliskt förkastade varelser. Ämnet våld fascinerar, men är ofta ett område som drunknar i föräldrars ängslan om att navigera rätt bland ord och värderingar. Dinosaurier blir en sorts fribiljett i resan kring dessa ämnen som talar filmens cinematiska språk flytande.

Så, om du är en högst uppsatt kostymnisse i filmvärldens finare korridorer som läser denna text: gör mig och miljontals andra cineastiska föräldrar lyckliga och låt Dinosaurie-filmerna återvända till våra vita dukar. Kidzen kommer att finnas där, jag lovar.