Christopher Nolans ”The Odyssey” känns som en dödfödd film

Nyligen släpptes den andra, mer officiella, trailern till Christopher Nolans nya projekt ”The Odyssey” (2026) och reaktionerna var minst sagt splittrade. Det finns de som redan har skrivit under på mästerverket, vilket är de dogmatiska film-brosen som håller Nolan om ryggen i vått och torrt. De har sedan projektet annonserades torgfört ännu en “homerun” för regissören. Dessa självutnämnda Nolan-konnässörer tycks följa en närmast utopisk övertygelse om att han helt enkelt inte kan göra fel. Och visst, med filmer som Inception (2010), Memento (2000) och The Dark Knight (2008) under bältet går det inte att förneka hans storhet. Men frågan är om Nolan vid det här laget nästan har blivit för stor, där han inte längre betraktas som en filmskapare utan som ett fenomen. Åtminstone känns det så när varenda snubbe under 30 verkar ha minst en Nolan-film bland sina favoriter.

Sedan finns det de som tappade förtroendet för regissören efter Tenet (2020) och tålmodigt väntar på hans fall. Här har folk redan kritiserat både färgskalan, rustningarna, dialogen och inte minst rollbesättningen. Nolan står därför inför två utmaningar, att vinna tillbaka skeptikerna som inte riktigt sveptes med i Barbenheimer-hajpen, och att möta de skyhöga förväntningarna som hans frälsta lärjungar har. Denna märkliga och svårnavigerade kombination av skepticism och dyrkan leder till att Nolan arbetar i både uppförsbacke och medvind. Därför vågar jag nästan påstå att The Odyssey känns som en dödfödd film.

”Jag är osäker på vad Nolan egentligen försöker göra”

Problemet med storslagna produktioner och maxade budgetar är att de inte per automatik ger upphov till kvalitativt berättande eller publikjubel. Tvärtom. När man har tillgång till precis allt filmvärlden har att erbjuda, blir man också desto mer granskad av det kritiska ögat. Att ta sig an en av historiens mest mytomspunna epos är i sig ganska megalomaniskt. Likaså är det att samla kändisar som om de vore Pokémons, och det verkar som att Nolan vid det här laget bryr sig mer om prestige än substans. Trots en stjärnspäckad ensemble är det något som skaver. Jag tror det handlar om att jag enbart ser ett hopkok av malplacerade kändisar snarare än ett komplext system av karaktärer. Samtliga stjärnor som klivit in i Nolans tidsmaskin till antikens Grekland är väl värda sina rykten, och jag ser gärna deras separata filmer.

Men allt jag kan se när jag kollar på trailern till The Odyssey är Robert Pattinson som pratar med Tom Holland snarare än Antinous och Telemachos – det tar mig ur upplevelsen. Illusionen spricker alltså innan filmen ens har haft premiär. Det hjälper inte att Matt Damon (Odysseus), till film-brosens förtjusning och min besvikelse, vrålar “Lets go!” som om han vore ledaren av ett amerikanskt studenthus. Det känns ungefär lika fel som Denzel Washingtons kompromisslösa New York-dialekt i Ridley Scotts Gladiator II (2024), och man kan på så sätt diskutera huruvida moderna formuleringar hör hemma i en tolkning av en berättelse från år 700 f.kr. 

Men samtidigt är frågan om autenticitet betydligt mer komplicerad än vad de svartvita internetdiskussionerna antyder. Adaptioner förhåller sig sällan till några regler och det handlar inte om att kopiera ursprungsverket, utan om att skapa en egen tolkning. Därmed kan vi kanske förstå Nolans The Odyssey på samma sätt som Sofia Coppolas Marie Antoinette (2006), Baz Luhrmanns Romeo + Juliet (1996) eller Emerald Fennells omdebatterade Wuthering Heights (2026). 

Samtliga filmer präglas av anakronism, där historiska tidsperioder kolliderar med moderna uttryck. Men där Coppola och Luhrmann känns medvetet stiliserade är jag fortfarande osäker på vad Nolan egentligen försöker göra. Det handlar onekligen om hans prioriteringar, och en av de diskussioner som representerar dessa splittrade reaktioner är huruvida grekisk mytologi bör skildras av människor utan grekiskt ursprung. 

Med ”The Odyssey” riskerar Nolan att bli en tragisk gestalt  

Å ena sidan bygger berättelsen trots allt på mytologi snarare än dokumenterad historia. Det är alltså inte riktigt samma sak som att Mikael Persbrandt skulle ta sig an rollen som Mahatma Gandhi i en biopic. Å andra sidan representerar myten fortfarande ett grekiskt kulturarv, och när man har tillgång till Nolans resurser känns det rimligt att ställa frågan varför detta resulterat i en fet lönecheck till Matt Damon snarare än historiskt korrekta rustningar och grekiska skådespelare.

Trots att Nolan har Interstellar (2014) i bagaget, verkar han inte riktigt ha tagit Murphys lag till hjärtat. Allt som kan gå fel kommer förr eller senare att göra det, och på ett filosofiskt, och lätt pessimistiskt sätt, sammanfattar detta hela projektet. Det är omöjligt att göra alla nöjda. Men som farbror Ben skulle sagt: “With great power comes great responsibility”, och när man sitter på den typ av inflytande och kulturellt kapital som Nolan gör, följer också ett ansvar där spektaklet inte ska kännas större än själva berättelsen. 

Kanske handlar det om att Nolan har blivit fånge i sin egen auteurstatus. Varje nytt projekt måste vara både mastigare och dyrare än det förra och det verkar finnas en föreställning om att större betyder bättre.Genom att ge sig på The Odyssey, flyger Nolan kanske lite för nära solen och tyngden av spektaklet verkar kväva själva berättelsen. I ett försök att adaptera en klassisk historia riskerar han ironiskt nog själv att bli en tragisk gestalt ur den grekiska mytologin, där hans styrka också blir hans akilleshäl. Och den 17 juli får vi kanske äntligen svaret på den fråga som hemsöker både Hollywood och internetkulturen: om storleken faktiskt spelar någon roll.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.