Barndomsfavoriter: Håller Sudden Death (1995) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag ska vi vrida tillbaka klockan till 1995 och återbekanta oss med ett actionklimat som till varje pris ville återskapa John McTiernans Die Hard. Det är dags att återse Sudden Death, där Jean-Claude Van Damme tar sig an terrorister mitt under pågående Stanley Cup-final. Med vice-presidenten som gisslan och tillräckligt med sprängdeg för att pulversiera kinesiska muren är skräckscenariot ett faktum. Det är upp till den ensamma brandmannen, Darren McCord (Jean-Claude Van Damme), att ta sig an skurkarna och rädda dagen. Terrorthrillern regisseras av Peter Hyams (Timecop, End of Days).

Min relation till "Sudden Death"

Redan i tidig ålder svetsades actionfilm fast i mitt DNA där nyss nämnda Die Hard, Street Fighter och Rambo var ledstjärnor. Sudden Death gjorde sedan plötslig entré och lyckades kombinera två av mina kärlekar: actionfilm och hockey! Jag minns filmen som en oerhört spännande och känsloladdad thriller som håll jämna steg med giganten Die Hard. Jag menar, i vilken film får du utlopp för den hemliga drömmen att strypa en idrottsmaskot i ett rullband? Precis, Sudden Death och ingen annan! Nu till den stora frågan: är jag lika förtjust idag? Läs vidare så vet du svaret

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast

Jean-Claude Van urcool

Vad mina barnögon såg: Jean-Claude var en av barndomskungarna tillsammans med Schwarzenegger, Stallone och Willis. Belgaren hade redan vunnit mitt hjärta som urcoola Guile i Street Fighter och att se honom i en Nakatomi-doftande rävsax, med en Stanley Cup-final flåsandes i bakgrunden, var såklart julafton för mig. I Sudden Death lyckades Van Damme kombinera filmens hjärta och muskler på ett ypperligt vis. Jag fick inte nog av karlns rundsparkar.

Vuxenblickens dom: Van Damme är ingen storartad skådis, så enkelt är det, men i Sudden Death fungerar han helt ok. Tack och lov förstår regissör Hyams att hans" leading man" inte riktigt bottnar i filmens dramatiska scener och håller således dessa ganska korta. Actionscenerna är skoj och Van Damme förmedlar precis lagom med pathos och spänning i rollen.

Powers Boothe - ett tvättäkta ärkearsel

Vad mina barnögon såg: Oj, oj, oj vilken skurk! Powers Boothe sadistiska skurk, Joshua Foss, skjuter gråtande tanter utan att darra på läppen och hotar små barn med diverse vidrigheter. Joshua Foss var så omänskligt ond att Hans Gruber framstod som en förskolefröken. Jag längtade med hela min hormonstinna kropp efter att bjuda Foss på knogmackor!

Vuxenblickens dom: Nja. Nog är karln en sadistisk jäkel och besitter en viss njutbar retorisk talang, men han är så överdjävulskt inspirerad av Rickmans Hans Gruber. En lugn, vältalig och kalkylerande mastermind med ett diaboliskt våldskapital, som dessutom samtalar med protagonisten genom filmens gång, är att betrakta som ren stöld. Dessutom spårar han ur till en generisk bad guy med tillhörande mustasch mot Sudden Deaths slutminuter. Med detta sagt är inte Boothe dålig på något vis i rollen utan tycks njuta i stora drag och lyckas stundtals kanalisera både charm och hot. 

Sudden Hard? Die Death? Ett Die Hard-plagiat?

Vad mina barnögon såg: Jag hade inga som helst problem med att Sudden Death lånade ogenerat av Die Hard. Jag befann mig i en ålder där "mer" var lika med "bra" och jag vill minnas att jag höll Sudden Death lika högt som sin förebild. Dessutom hade Sudden Death något som Nakatomi Plaza inte hade: hockey och misshandel av mänsklig pingvin-maskot.  

Vuxenblickens dom: Mängden likheter med Die Hard är nästan skrattretande. Utöver filmens påtagliga likheter mellan antagonisterna så möter vi i bägge rullar en ensam man i statens tjänst som tar sig an välorganiserade terrorister. Skådeplatsen är en avgränsad byggnad och skurken tar en av protagonistens familjemedlemmar som gisslan. Hjälten är tvungen att förlita sig på sin list, desarmera bomber och kommunicera med omvärlden (och skurken) via walkie-talkie. Dessutom anstränger man sig till max för att göra hjälten relaterbar genom en svajig relation till nära och kära samt att han åker på en hel del däng. 

Domen: håller "Sudden Death" idag?

I mina segment har jag gått ganska hårt åt Sudden Death, för faktum är att det är ett Die Hard-plagiat som är betydligt sämre på samtliga plan. Med detta sagt så är filmen ändå en bra kopia med ruskigt underhållande actionscener och en inledande timme som är genuint spännande och rätt cool. Filmens andra halva tar några ordentliga logiska övertramp och flamsar till det lite väl, men nog är den värd att se om. Sudden Death är att betrakta som en tidskapsel där actionskapare suktade efter att bli nästa Die Hard. Ingen lyckades men Sudden Death är ändå ett stabilt försök.