Spawn

Barndomsfavoriter – håller ”Spawn (1997)” idag?

Filmtopp | Krönika
06 januari 2020
Filmtopp | Krönika
06 januari 2020

Håller Spawns vinröda kappa fortfarande?

Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien ”Barndomsfavoriter – Håller de idag?” tar avstamp.

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för superhjältethrillern Spawn att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter Mark A.Z Dippé och framför kameran får vi avnjuta Michael Jai White och John Leguizamo. Mycket nöje!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Ofiltrerad tuffhet

Vad mina barnögon sågSpawn signalerade någonting sprillans nytt. Skiljelinjen var nu officiellt blodrött markerad: nu gillar jag tuffa superhjältar. Hjältar från helvetet vars demoniska öde var att leda självaste Hin Håles trupper och storma himmelrikets portar. Hela konceptet var så ofiltrerat tufft att min spinkiga pojkkropp vibrerade av adrenalin. Spawn var ett knaperstekt lik på jakt efter diabolisk hämnd – en skräddarsydd kostym vävd av rent testosteron.

Vuxenblickens dom: Hua, Spawn har sannerligen inte åldrats väl. Källmaterialet är fortfarande hårdare än betong, men AZ Dippés filmatisering förvaltar inte McFarlanes arv med vördnad. Spawn känns snarare ängslig i sin gestaltning av helvetet och våld och överkompenserar ständigt för sin barntillåtna åldersgräns med one-liners som landar snett och en rent usel visuell tolkning av helvetet. Spawn kostym är fortfarande supertuff så länge CGI:n håller sig borta, men där slutar den tuffhet som så länge frodats i mitt naiva barnminne.

The Violator – världens coolaste skurk?

Vad mina barnögon såg: The Violator balanserade den sylvassa knivsegg som är komik och terror. John Leguizamo kunde spänna blicken i mig och bjuda på en hel del ängsligt urinstänk i brallorna, för att i nästa sekund dra av en fjärt och på så vis återfå min gunst. Jag var förtrollad. The Violator var som en sadistisk mardröm där lika delar av Joker som monster tävlade om utrymmet och som barn var det ren och skär magi.

Vuxenblickens dom: Utöver några lite väl plumpa skämt så hade jag, även i vuxen ålder, rätt mysigt med Spawns överjävliga nemesis. Designen av monstret är en fröjd för ögat och Leguizamo lever loppan inklämd i en enorm fatsuit. Visst, sadistclownen agerar ofta mer ett störmoment än en ideologiskt motpol till Spawn, men energin smittar. Det var ett nöje att återse denna lätt buskisladdade skurk igen.

Ett visuellt under

Vad mina barnögon såg: Spawn något helt nytt. Borta var Batmans ljusgula logo och några kalsonger utanpå kroppstajta spandexbyxor fanns inte på kartan. Spawn ägde rum i helvetet, med en enorm demon i centrum och dessutom bar Spawn den coolaste, sönderslitna mantel jag någonsin vilat mina barnaögon på. Spawn var ett audiovisuellt harem som jag mer än gärna syndade i.

Vuxenblickens dom: AZ Dippés förflutna inom specialeffekter lyser här med sin frånvaro. Så länge Dippé håller sig till praktiska effekter gör Spawn ett helt okej estetiskt intryck men när datorernas ettor och nollor gör entré briserar all trovärdighet. CGI:n är rent utsagt förjävlig – även med tidens mått mätt. Dippé saknar helt fingertoppskänsla för vilka effekter som är mogna att brukas och det tycks helt saknas en kvalitetskontroll. I synnerhet ser kåpan och tolkningen av helvetet ut som en cutscene signerat Playstation 1.

Domen: håller Spawn?

Svaret är ett otvivelaktigt nej! Påklistrat och ängsligt mörker resulterat i totalt motsatt effekt: det blir tramsigt. Förutom en skoj Leguizamo att fästa ögonen på är Spawn på sin absoluta höjd en lämplig guilty pleasure-rulle. Tyvärr, kära barnasinne, här får du se dig besegrad.

Detta var min återtitt av Spawn. Vi får hoppas att rebooten håller högre klass!