Barndomsfavoriter – håller ”Gremlins” idag?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien ”Barndomsfavoriter – Håller de idag?” tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för skräckkomedin Gremlins att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter Joe Dante och framför kameran får vi avnjuta Zach Galligan och Phoebe Cates. Mycket nöje!
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Handling: att köpa julklappar kan vara ett gissel. I synnerhet för Randall Peltzer – en misslyckad uppfinnare som febrilt letar efter en lämplig överraskning till sin son Billy (Zach Galligan). Efter långt letande skaffar Peltzer en Mogwai vid namn Gizmo till Billy och ges tre strikta direktiv: utsätt inte varelsen för starkt ljus eller vatten och vad du än gör, mata honom aldrig efter midnatt. Tre direktiv som visar sig omöjliga att följa och snart invaderas Billys hemstad av hemska små otyg vid namn Gremlins!
1. Gizmo a.k.a ”att dö söt-döden”
Vad mina barnögon såg:
Gizmo var verklig för mig. Jag kände en instinktiv känsla av att ta hand om honom och skydda den älskvärda lilla hårbollen från världens ondska. Gizmo var kärleken personifierad och jag älskade honom som ett riktigt husdjur av kött och blod. Allt från de magnifika öronen till de enorma ögonen fyllde mitt yngre jag av kärlek och märkliga moderskänslor. Gizmo var oemotståndligt gullig helt enkelt och mina oförstörda barnsliga sinnen kunde inte värja sig mot en sådan handgranat av gullighet.
Vuxenblickens dom:
Gizmo är fortfarande löjligt gullig och hela Dantes film vilar på att den lille krabaten lyckas tränga sig in i våra cyniska och förfrusna hjärtan. Gizmo är filmens pathos – det vi i publiken investerar oss i emotionellt – och det fungerar ypperligt. Balansgången är en gedigen prestation från filmskaparna. Aldrig blir det smetigt eller sockersött tack vare den skräckladdade ton Dante lyckas hypnotisera oss med. Gizmo är helt enkelt fortfarande avväpnande söt.
2. Gremlins – en våldsfest
Vad mina barnögon såg:
En röd tråd i mina barndomsfavoriter tycks vara en god dos våld och Gremlins är inget undantag. Vi snackar mord på pensionärer och knivöverfall mot julstressade mödrar. Våldet var över gränsen på ett precis lagom vis. Jag täckte händerna i mina händer och skrek av både förtjusning och skräck när Gremlins blir halshuggna, pulveriserade i matmixers och sprängs till slarvsylta i mikrovågsugnar.
Vuxenblickens dom:
Joe Dantes balans mellan skräck, familjefilm och komedi i Gremlins är häpnadsväckande exakt och det finns sannerligen en anledning till att Gremlins bedömdes som skrämmande nog för åldersmärkningen PG-13, som skapades tack vare den här filmen och Indiana Jones and the Temple of Doom. Våldet är stundtals överraskande grafiskt för vad som av många uppfattas som en barnfilm och det är en fröjd att se.
3. Skräckladdad humor
Vad mina barnögon såg:
Återigen råder en tydlig dissonans bland mina barndomsfavoriter mellan det ljusa och det mörka, humor och skräck. Gremlins var 1 timme och 46 minuter av emotionella extremiteter som ständigt studsade åt olika och oväntade riktningar. Jag skrattade så att tårarna sprutade för att sedan bli tvungen att byta underkläder. Jag älskade Gremlins för detta.
Vuxenblickens dom:
Gremlins tillhör som bekant den ljuvliga genren skräckkomedi som satte sitt konceptuella brännmärke över hela 80-talet och jag vill mena att Gremlins är ett av de absolut starkaste korten i den leken. Dante balanserar med kniveggsprecision mellan familjär julfilm, skräck och komedi – och resultatet är häpnandsväckande tajt.
Domen: Håller Gremlins idag?
Gremlins håller utan tvivel och hade inga som helst problem att återigen träffa rakt i mitt filmälskande hjärta! Den enda aspekten som släpar en aning är skådespeleriet men det lyckas ändå på något vis gynna filmens helhetsintryck. En härlig hyllning till monsterfilmens tonala svängrum som lika stabilt står sig som skräck- och komedi. Du kan med gott samvete se om Gremlins i jul och mysa ner dig med håriga mowais och slemmiga otyg!
Läs också vår artikel ”Gremlins 3 – Mina drömmars uppföljare”!