Barndomsfavoriter: Håller Collateral Damage (2002) idag?

Barndomsfavoriter: Håller Collateral Damage (2002) idag?

Fredrik Edström
21 maj 2023 kl. 16:00
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Arnold tar sig an internationell terrorism i veckans barndomsfavorit!

Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Året var 2002 och drömfabriken var, precis som övriga världen, fullständigt darrig i ruinerna efter terrordåden vid World Trade Center. Terrorister hamnade överst på hela världens "shit list" och det var enbart en tidsfråga innan någon driftig actionhjälte skulle göra pannkaka av radikaliserade extremister. 2002 var det dags. Äran gick till ingen mindre än vår allas favorit-wienerschnitzel Arnold Schwarzenegger, vars formkurva störtade rakt neråt efter ett kämpigt 90-tal. Andrew Davis, mannen bakom Jagad (1993) och Under belägring (1992), placerades i registolen för att navigera denna snåriga terräng kantat av ett mycket känsligt politiskt och konstnärligt klimat. I Collateral Damage får vi följa brandmannen Gordy Brewers (Arnold Schwarzenegger) jakt på terroristen "Vargen" (Cliff Curtis), som mördade hans familj i ett brutalt dåd. Vi snackar vedergällning. Håller den fortfarande? Läs vidare så får du svaret.

Min relation till "Collateral Damage" 

2002 var jag 14 år. 11:e September 2001 lämnade, såklart, grova ärr i min själ och varenda cell i kroppen skrek efter att få se ärke-arslet Bin Ladin åka på däng. Lyckan blev givetvis total när jag fick höra att Arnold själv skulle ta sig an terrorister i Collateral Damage. Jag förväntade mig Commando 2.0, men fick någonting annat. Collateral Damage dissar barbröstade body-builders med raketgevär för en gnutta mer realism. Jag var redo för det och jag gillade det. Jag minns att jag tyckte att Collateral Damage var modig och överraskande nyanserad, även om det knappast var ord jag nyttjade på den tiden. Jag älskade filmen, helt enkelt. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Nu är det slutsnackat! Dags för Collateral Damage att möta vuxenblickens dom! 

Collateral Damage 1
Foto: Warner Bros.

Hämnd, ljuva hämnd!

Vad mina barnögon såg: Med Bin Ladin som public enemy number one gick mitt hämndbegäret igång på samtliga cylindrar samtidigt. Jäklar vad jag gick igång på Arnies resa till Columbia i jakten på "Vargen" och jäklar vad spö han skulle få. Snart blev jag dock varse om att Collateral Damage ägde rum i något som i alla fall kunde liknas vid verkligheten, så några balla one-liners fick jag inte avnjuta. Arnold åker faktiskt på en hel del stryk på vägen och jag uppskattade detta efter en tid av acklimatisering. Österrikarens resa mot hämnden var svår och hans metoder för att lösa diverse konflikter hade mer gemensamt med MacGyver än Eraser

Vuxenblickens dom: Det är inte svårt att koppla emotionellt till Gordy Brewers svärta och sorg. En bombdåre, oavsett politiskt motiv, som spränger oskyldiga i småbitar ska givetvis åka på däng. Gärna få knäskålarna söndersmulade av en råbarkad österrikare eller varför inte bara penetreras med glödande järnspett i samtliga kroppsöppningar. Dock är hämnden inte speciellt ljuv, eller grafisk, i Collateral Damage, men inte heller något fiasko. Den är lite ljummen, liksom.

Davis vill gärna fördjupa sitt material och problematisera den filmiska hämnden, men tyvärr fegar han ur och Collateral Damage står därför med fötterna i två skilda världar som inte helt gifter sig. Jag hade gärna sett att Davis löpte linan ut med sin premiss och lät hämnden totalt uppsluka vår huvudperson och plantera Arnold i ett karaktärsmörker han aldrig någonsin befunnit sig i. Tyvärr får vi en ganska ljummen hämnd som gärna vill vara komplex, men lyckas inte riktigt. 

Collateral Damage
Foto: Warner Bros. 

Mänskligt, moget och nyanserat?

Vad mina barnögon såg: När jag väl accepterat att det inte var någon Commando-uppföljare det handlade om så uppskattade jag detta oerhört. Jag minns att jag tyckte att filmen kändes mogen och hanterade den extremt heta potatisen terrorism med finstämdhet. Mycket tack vare en specifik scen mellan vår protagonist och filmens antagonist där deras våldsfilosofier drabbar samman. Vargen förklarar att han och Brewer är olika sidor av samma mynt, att båda är redo att mörda för sin ideologi, och jag minns att jag satt och applåderade det modiga karaktärsporträtten. Collateral Damage kändes mänsklig, mogen och nyanserad. 

Vuxenblickens dom: Jag har snuddat vid ämnet i textens första stycke, men det är värt att återkomma till. Davis och Arnold gör sitt yttersta för att träffa rätt och stundtals fungerar det. Ovan nyss nämnda scen är utan tvivel outstanding och ger en hint av vad som hade kunnat vara. Dock är ämnet så pass politiskt tungt att någon reell komplexitet inte tillåts växa och gro. Davis vill, som sagt, berätta om både det mänskliga och politiska mörker som är terrorism och resultatet blir en hämndresa som försöker bjuda på något mer utan att helt lyckas.

Barndomsfavoriter: Håller Collateral Damage (2002) idag?
Foto: Warner Bros. 

Arnolds breddar repertoaren

Vad mina barnögon såg: Efter Twins, Dagissnuten och Junior var jag vid det här laget van vid att Arnold hade mer att erbjuda än en välsvarvad sätesmuskel, men detta var trots allt en actionfilm, och då finns det vissa regler som behöver följas. Dock var Collateral Damage något annat. Arnolds säregna läten och one-liners var ett minne blott och detta var första gången jag insåg att karln faktiskt har reella känslor att bjuda på. Arnold breddade sin repertoar och jag var ombord.

Vuxenblickens dom: Med undantag för några saftigt lökiga scener så är faktiskt Arnold riktigt bra i Collateral Damage. Faktum är att han levererar en ganska trovärdig, nedbruten man som i sina mörkaste stunder ser ut att ha pulveriserat sin mänsklighet. Dessvärre spårar tredje akten ur och Arnold tvingas in i sin heroiska tvångströja igen, men överlag är Collateral Damage en ganska välspelad thriller - inte minst av Arnold själv. 

Collateral Damage
Foto: Warner Bros.

Domen: håller "Collateral Damage" idag?

Collateral Damage är en hyfsad thriller, varken mer eller mindre. Stundtals glimmar det till och filmen börjar doppa tårna i komplexitet och reellt mörker, men dessvärre styrs skutan om och sätter kurs mot den sedvanliga hämndrullens hamn. Kommer jag se om Collateral Damage ännu en gång? Förmodligen inte. Ångrar jag att jag såg om den? Nej, inte det heller. Som sagt, filmen är en hyfsad thriller.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL