Nu på bio

Det senaste på biofronten!

James Corden, Meryl Streep och Nicole Kidman i The Prom. Foto: Netflix.

Andreas gnäller på woke-debatten kring rollbesättning

Andreas Ziegler | Krönika
28 mars 2021
Andreas Ziegler | Krönika
28 mars 2021

Båda sidor om woke-drevet kan vara väldigt tröttsamma.

Många gånger för den så kallade ”woke”-kulturen mycket gott med sig, andra gånger går drevet för långt åt endera hållet. Båda sidorna kan vara rätt tröttsamma.

För de av er som klickade på artikeln utan att riktigt ha koll på vad begreppet ”woke” betyder, kommer här en förklaring. Enkelt uttryckt innebär ”woke” att vara medveten om sociala och rasbaserade orättvisor. Ibland används det nedsättande av de som tycker att ”det inte är så farligt”. Begreppet har blivit allt vanligare på senare år, bland annat tack vare Black Lives Matter-rörelsen.

Det är ett begrepp som ofta polariserar. I den här krönikan kommer jag också polarisera begreppet en del, men främst i syfte att problematisera vad attityden innebär för specifikt rollbesättning. Jag skriver det på en gång, så att ni vet var jag står:

Ofta kan det vara bra att ifrågasätta rollbesättningen av en viss skådespelare. Men ibland tycker jag att folk får lugna ner sig lite.

Det kan vara intressant att gå mot strömmen.

Lin-Manuel Miranda som Alexander Hamilton. Foto: Disney+
Lin-Manuel Miranda som Alexander Hamilton. Foto: Disney+

Jag uppskattar när rollbesättarna kastar ut mallen genom fönstret. Det har kommit ut ett par filmer det senaste året som har ägnat sig färgblind rollbesättning. Detta bidrar inte bara till att bryta ner stereotyper, utan ger även talangfulla skådespelare chansen att få roller som de annars inte skulle få på grund av sin hudfärg.

Hamilton

"Hamilton", en av tidernas mest framgångsrika Broadway-musikaler, utspelar sig på 1700-talet. Rollbesättningen i pjäsen är färgblind, vilket gör att diverse kända amerikanska historiska figurer spelas av personer som har en annan hudfärg än personerna de spelar.

Lin-Manuel Miranda, pjäsens författare och huvudrollsinnehavare, är ett riktigt ess när det kommer till att skriva pjäser och låttexter och är även en väldigt duktig musikalartist. Han har sitt ursprung från Puerto Rico och spelar alltså den historiska figuren Alexander Hamilton (en vit snubbe i verkligheten). Daveed Diggs, som spelar Thomas Jefferson, är av afro-amerikanskt och judiskt ursprung. Eliza Hamilton spelas av Phillipa Soo, som bland annat har kinesiskt påbrå. Musiken är en blandning av klassiska show tunes, hip hop, jazz och en del annat smått och gott. En rätt kul och samtidigt lärorik pjäs, skulle jag vilja påstå.

The Personal History of David Copperfield

Dev Patel, som är av indiskt ursprung, spelar huvudrollen i "The Personal History of David Copperfield", ytterligare en film med färgblind rollbesättning. Benedict Wong, av kinesiskt ursprung, spelar fadern till Agnes, som spelas av Rosalind Eleazar, som har afrikanskt ursprung. Jag vet inte om jag tycker filmen är superbra, men det faktum att rollbesättningen är färgblind glömde jag illa kvickt. Och Dev Patel är alltid bra.

När kritiken är berättigad

Henry Zaga ser alltid ut som om han har sålt smöret och tappat pengarna. Foto: HBO Nordic.
Henry Zaga ser alltid ut som om han har sålt smöret och tappat pengarna. Foto: HBO Nordic. 

För ett tag sedan skrev jag en krönika om hur mycket jag avskyr nyinspelningen av "The Stand". Serien fick kritik för att den gav rollen som Nick Andros, en döv karaktär, till Henry Zaga, som alltså inte är döv. När jag hörde om kritiken, kunde jag inte annat än tycka att de borde ha gett rollen till den bästa skådespelaren de kunde hitta, som alltid bör vara fallet.

Henry Zaga – The Stand

När jag sedan såg "The Stand" kunde jag konstatera att Zaga inte är bra i rollen. Han står mest och ser sur ut. Då ändrades min åsikt (det händer). En döv skådespelare jobbar troligtvis ännu mer med de icke verbala aspekterna av skådespeleri än de skådespelare som hör. Därför tror jag att en döv skådespelare hade kunnat blåsa lite liv i karaktären.

Marlee Matlin, som är Oscarsbelönad, är ett lysande exempel på en döv skådespelerska. Jag har inte sett filmen hon fick en Oscar för. Men jag har sett Vita huset, där hon spelar Joey Lucas, en ledande expert inom opinionsmätningar. Lucas pratar via en tolk, men honom glömmer jag snart, då Matlin dominerar scenerna hon medverkar i. Lucas känns professionell och passionerad och är ofta frustrerad för att presidentens stab inte fattar hur opinionsmätningar måste skötas.

Så rollen som Nick Andros kunde ha gått till en döv skådespelare (inte för att jag förstår varför någon skulle vilja se sitt namn på ett haveri som The Stand).

Halle Berry som transman

För inte så länge sedan skulle Halle Berry få en roll som en transman. Vissa tycker kanske att rollen borde ha gått till en skådespelare som är en transman, men om en film ska få uppmärksamhet är det bra med ett känt namn i rollistan. Och det gick väldigt bra när Hilary Swank spelade en transman i Boys Don’t Cry, tycker jag.

Problemet var att när Halle Berry pratade om rollen, refererade hon till personen hon skulle spela som en kvinna. Om hon inte förstår rollen så pass mycket att hon kan använda rätt pronomen för sin karaktär, är hon uppenbarligen fel person för rollen. För en skådespelare måste förstå sin karaktär i någon utsträckning.

Men ibland går det för långt.

James Corden lyckas hålla jämna steg med Meryl Streep och Nicole Kidman i The Prom. Det säger inte lite. Foto: Netflix.
James Corden lyckas hålla jämna steg med Meryl Streep och Nicole Kidman i The Prom. Det säger inte lite. Foto: Netflix.

Det finns andra gånger då woke-kritiken blir rätt tröttsam. För skådespelare spelar karaktärer som inte är precis som de själva är. Bryan Cranston har aldrig tillverkat metamfetamin eller mördat människor som hans karaktär i Breaking Bad gör, Julia Roberts har aldrig arbetat som prostituerad som hennes karaktär i Pretty Woman gör och Mark Wahlberg har aldrig varit smart som hans karaktär i Mile 22 är.

Bryan Cranston i The Upside

Filmen "The Upside" fick kritik för att Bryan Cranston spelar en förlamad man, en roll som hade kunnat gå till en skådespelare som är förlamad.

Här hör det till saken att "The Upside" är en nyinspelning av den franska filmen "En oväntad vänskap". Det finns två anledningar att en filmmakare bestämmer sig för att göra en nyinspelning. Ibland vill de göra en nytolkning, som faktiskt tillför något. En personlig favorit när det kommer till nyinspelningar är Dawn of the Dead. Originalet gjordes av George Romero och kom ut 1978 medan nyinspelningen regisserades av Zack Snyder och kom ut 2004. Snyders version har en mycket allvarligare och tyngre ton. Snyders mörka stil ger nyinspelningen en skrämmande intimitet, som i alla fall jag uppskattade.

Det är dock fullkomligt uppenbart att "The Upside" är gjord av den andra anledningen; för pengarna. Det är i princip samma film, fast utan originalets nyanser och personkemi. Anledningen till att Bryan Cranston och Kevin Hart fick huvudrollerna är för att de är kända namn. Det är inte mer komplicerat än så. Den enda förlamade skådespelaren som var tillräckligt känd för att kunna spela rollen var Christopher Reeve, som dessvärre dog 2004.

Om ni vill se Reeve i en riktigt bra film som spelades in efter han blev förlamad, ska ni se nyinspelningen av "Rear Window" från 1998. Det är en nyinspelning av Hitchcocks klassiska film. Denna TV-film tillför faktiskt något, då huvudkaraktärens utsatthet vägs mot hans mod, bland annat i en scen där hans respirator har kopplats ur och han måste anstränga sig för att andas på egen hand och samtidigt rädda dagen.

James Corden i The Prom

"The Prom" fick kritik för att James Corden, en heterosexuell man, spelar en homosexuell man. Det finns gott om duktiga homosexuella skådespelare som hade kunnat spela denna roll. Det första namnet jag själv kommer att tänka på är Jonathan Groff, som är minst lika duktig på att sjunga som han är som skådespelare.

James Corden är också duktig på att sjunga och är faktiskt rätt bra i rollen. Han har stått på Broadway och släpper ofta loss i olika musiknummer i sitt TV-program, The Late Late Show. Corden skiner som starkast under dessa musiknummer. Han har en ogenerad glädje, som ett barn. När det kommer till machismo är den obefintlig i Corden. Hans personlighet har gjort att folk blir förvånade när de får träffa hans fru, Julia; många tror att han är homosexuell. När han berättar om detta, skrattar han. Han skrattar inte för att han är generad, utan för att folk blir så förvånade.

Andra män hade blivit förargade över missförståndet. För även om vi har kommit en bit på vägen när det kommer till att acceptera HBTQ-personer, har vi fortfarande en lång väg att gå. James Corden skäms inte för att bli misstagen för att vara homosexuell. Så när han tar rollen som en homosexuell man blir det lite av ett budskap; Corden bejakar missförståndet snarare än försöker övertyga någon om att det är just ett missförstånd.

Rollen hade kunnat gå till en homosexuell man, men det känns ju knappast fel att Corden tog den.

Släpp fram rätt skådespelare

Jamie Claytons (t.h.) insats var på fusklappsnivå i Sense8. Som tur var, hade hon många scener med Freema Agyeman (t.v.) som gjorde deras scener liter varmare. Foto: Netflix.
Jamie Claytons (t.h.) insats var på fusklappsnivå i Sense8. Som tur var, hade hon många scener med Freema Agyeman (t.v.) som gjorde deras scener liter varmare. Foto: Netflix.  

 

Jag tycker att skådespelare som tillhör minoriteter av olika slag ska få möjlighet att få roller som de kan göra bra. Döva skådespelare borde få roller som döva karaktärer. Homosexuella skådespelare har troligtvis en bättre förståelse för homosexuella karaktärer än heterosexuella skådespelare har. Men det betyder inte att skådespelare av en viss minoritet automatiskt ska få en roll de kan identifiera sig med.

"Sense8" var en serie med rätt svajig rollbesättning. Ibland var den mitt i prick. Miguel Ángel Silvestre spelade Lito, en mexikansk skådespelare, vars speciella förmåga var hans charm. Silvestre är lysande i rollen. Det är oerhört underhållande att se honom använda sin talang för att hjälpa gänget ur olika knipor. Andra gånger verkar rollbesättaren har låtit prao-eleven göra jobbet. Jamie Clayton spelade Nomi, en hacker. Nomi råkade även vara en transkvinna, vilket även är fallet med Clayton. Problemet är att Clayton levererar sina repliker som om hon läser innantill. Här borde de ha fortsatt leta efter rätt skådespelare.

För det är ju vad det handlar om i slutändan; rätt roll ska gå till rätt skådespelare.