Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Louis Jourdan som Kamal Khan i Octopussy. Foto: United International Pictures.

Andreas gnäller på tråkiga Bond-skurkar

Andreas Ziegler | Krönika
28 september 2021
Andreas Ziegler | Krönika
28 september 2021

Somliga Bond-skurkar är riktiga sömnpiller.

James Bond behöver värdiga motståndare. De får gärna vara smarta, karismatiska, sadistiska och lite galna. Efter en tråkig skådespelare i rollen som James Bond, är en tråkig Bond-skurk det värsta som finns.

"No Time to Die" är den 25:e filmen om James Bond, filmvärldens mest kända spion. Det finns många anledningar till att det har blivit 25 filmer om agent 007 – många komponenter som är orsaken till filmernas framgång.

De mer praktiska elementen är prylarna, bilarna, kostymerna, vapnen och actionsekvenserna. Sedan har vi de vackra kvinnorna, de vackra miljöerna och de inte riktigt lika vackra, men minst lika färgstarka hejdukarna, som alltid visar sig vara en stor utmaning för Bond.

Receptet för en Bond-skurk är enkelt.

Javier Bardem som Silva, en av tidernas bästa Bond-skurkar. Foto: Sony Pictures Releasing.
Foto: SF Studios.

Men idag ska det alltså handla om skurkarna. Det är inte den svåraste saken i världen att knåpa ihop en bra Bond-skurk. En bra Bond-skurk ska vara smart, sadistisk, gärna lite galen, helst karismatisk och ha någon sorts storhetsvansinne.

Om det är något diverse skådespelare har bevisat genom åren, är det att ribban sitter väldigt högt när det kommer till de mer extrema karaktärsdragen; det är väldigt svårt att gå för långt.

Jag kan se hur kul Jonathan Pryce hade när han spelade Elliot Carver, mediamogulen med storhetvansinne, i "Tomorrow Never Dies". Jag hade också kul, så ni kommer inte höra mig klaga på hans prestation i den filmen. Christopher Walken är en skådespelare i en klass för sig. I Levande måltavla bjuder han oss på en skurk som aldrig riktigt kan dölja att han är psykopat utan några egentliga gränser för vad han kan tänka sig göra. Javier Bardem tog den galna Bond-skurken till nya underbara höjder när han spelade Silva i Skyfall. Han är så totalt besatt av sitt hämndbegär mot sin modersgestalt att han får Oidipus att verka som en välanpassad morsgris.

Det finns alltså ingen egentligen övre gräns för hur extrem en Bond-skurk kan vara, tycker jag. Däremot finns det ju en nedre gräns för hur tråkig hen får vara. Och det är vad denna krönika handlar om. Jag kommer ta mig igenom filmerna i kronologisk ordning och lyfta problematiken kring de tråkiga Bond-skurkarna så gott jag kan.

Det ska tilläggas att jag hoppar över I hennes majestäts hemliga tjänst, eftersom jag tycker George Lazenby var så jävla dålig i rollen som James Bond att det överskuggar allt annat och förstörde min filmupplevelse. Men jag kan väl säga att Telly Savalas var riktigt bra i rollen som Blofeld. Det måste jag ge honom.

Åsikterna i denna krönika är, som alltid, högst personliga. Undrar ni om jag trycker till era favoritskurkar så hårt för att göra er arga, behöver ni inte fundera – det är halva nöjet med att skriva och publicera de här krönikorna.

Sean Connerys era: 1962-1967, 1971)

Donald Pleasence satte standarden för Bond-fkurkar i Man lever bara två gånger. Foto: United Artists.
Foto: SF Studios.

Under Sean Connerys era sattes standarden för det mesta. Connery blev en måttstock som alla han efterträdare mättes mot. Vackra kvinnor med begränsad skådespelartalang fastslog att kvinnorna i en Bond-film ska vara snygga och… inte mycket mer. De sofistikerade prylarna förde filmerna allt närmare science fiction under årens gång. Slutligen sattes även standarden för Bond-skurken.

Under Connerys era var Bond-skurkarna åt det mer lågmälda hållet. Den mest extrema av dem alla var nog Goldfinger, karismatiskt spelad av Gert Fröbe. Och även han var rätt lågmäld. I andra filmen, Agent 007 ser rött (From Russia with Love) presenterades vi för organisationen SPECTRE, som leddes av en karaktär som vi endast fick se knät på. Men detta räckte, eftersom det finns något rätt marigt med en skurk som iskallt sitter och bestämmer ödet för tusentals, kanske miljontals, människor medan han lugnt sitter och klappar en katt.

När vi sedan äntligen fick se denne ledare, som heter Blofeld, i "Man lever bara två gånger", spelades han av Donald Pleasence, en kort, flintskallig man, som i denna roll såg ut lite som nördig professor som var så nördig att till och med de andra nördiga professorerna vägrade äta lunch med honom. Men Pleasence lyckades framstå som väldigt marig i denna roll. Han var alltid så beräknande och det där lugna tonfallet kunde inte dölja hans sadistiska natur. Om något, förstärktes dragen av Pleasences stoiska tolkning.

Det finns alltså egentligen inga tråkiga skurkar under Connerys era. Problemet är att senare filmmakare inte alltid riktigt verkade förstå hur de skulle få till det där receptet som skapades under Connerys tid. Ibland gick det riktigt illa.

Roger Moores era (1973-1985)

I den här scenen har Kamal Khan (Louis Jourdan) på sig en snygg tunika, vilket i alla fall kan distrahera en tillfälligt från skurkens tråkighet. Foto: United International Pictures.
Foto: SF Studios.

Roger Moores era har några av de bästa Bond-skurkarna. Jag har redan nämnt Christopher Walken, som spelade skurken Max Zorin i Levande måltavla. Christopher Lee är en av mina absoluta favoriter, som titelkaraktären i Mannen med den gyllene pistolen. Scaramanga är en sylvass motståndare, som inte gör något för att försöka dölja hur mycket han tycker om att mörda. Yaphet Kotto stod för en intensiv tolkning som den första skurken Roger Moores Bond fick möta, i Leva och låta dö. Kotto var dessutom uppbackad av en riktigt brokig samling hejdukar. Den fånigt fnissande Tee Hee (Julius Harris) är en personlig favorit. Därefter drog Moore fyra nitlotter på raken när det kommer till Bond-skurkar.

Först ut var tyske skådespelaren Curd Jürgens som Stromberg i "Älskade spion". Han pratar lite om hur han alltid fascinerats av havet, pratar lite om svek och trycker på lite knappar. Jag undrar hur mycket Jürgens fick betalt för en prestation som inte kan beskrivas som något annat än underväldigande. Som tur är bjuder Älskade spion även på en av filmhistoriens bästa hejdukar i Jaws, spelad av Richard Kiel. Det hjälpte.

Jag pluggar vid sidan om mitt arbete just nu. Jag hade en kurs med en föreläsare som pratade så långsamt och med så lite inlevelse att jag kämpade för att hålla mig vaken under lektionerna. Detta påminde mig om Michael Lonsdale, som spelar skurken Hugo Drax i Moonraker. Lonsdale har väl aldrig varit en pigg skådespelare, men i Moonraker överträffar han sig själv när det kommer till tråkighet.

I "Ur dödlig synvinkel" spelas skurken av Julian Glover, som annars kanske är mest känd som Donovan i Det sista korståget, där jag tyckte han var riktigt bra. Han är en klar förbättring jämfört med Jürgens och Lonsdale. Problemet är bara att hans karaktär är så färglöst skriven. Det känns som att manusförfattarna och regissören lade allt krut på att göra underhållande actionsekvenser att de glömde skriva en vettig skurk. Sedan ska det tilläggas att actionsekvenserna i Ur Dödlig synvinkel håller riktigt hög klass.

Skurken i "Octopussy" heter Kamal Khan, som beskrivs som en afghansk prins i exil. Jag tror att Louis Jourdan försökte spela en charmig Bond-skurk. Och visst är han charmig. Lika charmig som en sliskig italiensk smörsångare dränkt i margarin. Här känns det som manusförfattarna inte ens försökte skriva intressant dialog för skurken, som dessutom tolkades av en skådespelare som hade passat bättre i Våra bästa år.

Timothy Daltons era (1987-1989)

Koskov (Jeroen Krabbé) är så färglös att han nästan smälter in i bakgrunden. Foto: United International Pictures.
Foto: SF Studios.

I "Tid för hämnd" valde filmmakarna att försöka vara moderna genom att ställa Bond mot en knarkbaron vid namn Sanchez, som är så inspirerad av sin tid att han lika gärna hade kunnat heta Escobar. Saken är den att Robert Davi är så jävla bra i rollen som Sanchez att det funkar. Filmen ger även Timothy Dalton utrymme att skina när Bond är på hämndhumör.

Men innan vi fick "Tid för hämnd" fick vi "Iskallt uppdrag", där skurken Koskov spelas av Jeroen Krabbé. Koskov är feg och girig och… ja, inte så mycket mer. Bond-skurkar kanske inte är särskilt mångfacetterade, men det är löjligt hur dåligt utvecklad Koskov är.

Pierce Brosnans era (1995-2002)

Under Pierce Brosnans era var det Pierce Brosnan själv som var det största problemet. Utöver George Lazenby står Pierce Brosnan för den tråkigaste av alla tolkningarna av den brittiske agenten. Detta har jag skrivit om i en annan krönika.

Skurkarna höll dock relativt hög kvalitet. Jag har redan nämnt Jonathan Pryce, som riktigt myste i sin skurkroll. Sean Bean spelade den första skurken som Pierce Brosnans Bond mötte, i Goldeneye. Bean är en väldigt duktig skådespelare. Det som gjorde hans karaktär intressant var att han var lite av en spegelbild av Bond själv. Han levde dessutom upp till sitt rykte genom att dö inte bara en gång, utan två gånger. Toby Stephens spelade en något färglös American Psycho-klon i Die Another Day. Men hans karaktär utmanar Bond på en duell. Med svärd! Bara en sådan sak gör att han genast slipper undan min såg i denna krönika.

Det gör däremot inte Robert Carlyle i "Världen räcker inte till" (jag är tacksam att de slutade översätta titlarna efter denna film). Han spelar Renard, en terrorist som är döende och inte kan känna smärta. Tanken var nog att han skulle kännas farlig. Jag tycker dock han mer känns som kusin Egon, som tappades på huvudet lite för många gånger när han var liten. Dessutom överglänser Sophie Marceau honom med lätthet. Varför får Bond så sällan möta kvinnliga motståndare? Marceau bevisar att det går alldeles utmärkt.

Daniel Craigs era: 2006-2021

Mathieu Amalric gör sitt bästa, men det är inte lätt med en så underutvecklad karaktär. Foto: Sony Pictures Releasing.
Foto: Sony Pictures.

Mads Mikkelsen inledde riktigt starkt med sin giftiga karisma som skurken Le Chiffre i "Casino Royale". Daniel Craigs första film som Bond slutade med lite av en cliffhanger. Quantum of Solace lovades oss en Bond som återigen var på hämndhumör. Jag gillar Quantum of Solace för att jag tycker att Craig övertygar som en känslomässigt sårad Bond. Även Olga Kurylenko övertygar som hans platoniska följeslagare; hon spelade en av få Bondbrudar som inte har legat med Bond.

Ett av filmens största problem är skurken, spelad av franske Mathieu Amalric, som jag har sett i andra filmer och därmed vet är en duktig skådespelare i vanliga fall. Problemet med hans karaktär, Dominic Greene, är att han är underligt utformad. Han är som en korsning mellan en revisor och shih tzu; han är ettrig, lite småäcklig och hans främsta funktion i filmen är att få en underskrift på ett kontrakt.

Som tur är följdes "Quantum of Solace" upp med "Skyfall", där vi alltså bjöds på Javier Bardems underbara rolltolkning.

Hur kommer det gå för Rami Malek?

Rami Malek som skurken Safin i No Time to Die. Foto: Universal Pictures.
Foto: Sony Pictures.

Nästa film blir den sista för Daniel Craig. I No Time to Die kommer skurken spelas av Rami Malek, som tydligen är nån sorts ärrad skurk. Jag har alltid tyckt att Malek är lite allmänt små-marig, så rent spontant känns det som att han är klippt och skuren för att spela en Bond-skurk.

Fast det känns också som att det finns risk för att de har fokuserat så mycket på karaktärens utseende och bakgrund att de har glömt att ge honom ordentliga repliker. Det finns risk för att vi får ytterligare en Stromberg eller Drax, med andra ord.

Det återstår att se hur Maleks prestation kommer bli ihågkommen.