Andreas gnäller på Oscarsnomineringarna 2021
De bästa filmerna är inte baserade på verkliga händelser
Startfältet för årets Oscarsnomineringar är rätt starkt. Som vanligt är de flesta av de bästa filmerna inte baserade på en känd människas liv.
Oscarsgalan är en speciell tid på året för mig. Det är lite som att rulla ihop VM-finalen i fotboll med Schlagerfestivalen (dessa två intresserar mig inte så mycket, men ni fattar galoppen). Kändisarna är uppklädda som aldrig förr, har oerhört påklistrade leenden och intervjuas av fullkomligt inkompetenta ”reportrar”. Vi bjuds även på några stela skämt, ett par halvtråkiga sångnummer och väldigt många tacktal som främst består av att folk tackar varandra…
Okej, så Oscarsgalan som tillställning håller kanske ungefär samma klass som Schlagerfestivalen. Varför tittar jag egentligen på det här halvtaskigt producerade spektaklet?
För filmernas skull, så klart. Det är alltid spännande att se om mina favoriter kommer vinna. Problemet är att de så sällan gör det. För Akademin (Oscarsgalans jury) är väldigt förtjusta i filmer som har ett visst format. Jag pratar om filmer som brukar kallas ”biopic”, det vill säga filmer baserade på en verklig människas liv. Quentin Tarantino, som har vunnit två Oscars för helt påhittade historier, uttryckte det bra i en intervju med The Talks:
”Biopics are just big excuses for actors to win Oscars. It’s a corrupted cinema. Even the most interesting person – if you are telling their life from beginning to end, it’s going to be a fucking boring movie.”
Biopics är bara stora ursäkter för skådespelare att vinna Oscars. Det är ett korrumperat filmformat. Även den mest intressanta personen – om du berättar historien om deras liv från början till slut, kommer att bli en jävligt tråkig film.
Tråkiga filmer om intressanta människor.
Detta reflekteras även av årets startfält, där de bästa filmerna inte är baserade på en känd människas liv. Därför skulle jag vilja ta tillfället i akt att gnälla på de filmer som är baserade på verkliga människors liv.
Talangfull person som missbrukar och har trasiga relationer.
Det finns många talangfulla människor som har lämnat sina fotspår i historien i form av exempelvis litteratur, musikinspelningar, filmer, tal eller bedrifter inom vetenskapen eller politiken. Deras bedrifter är intressanta. Dessvärre insisterar Hollywood på att göra film om personens hela liv. Efter att ha sett det en gång vet vi redan vad som ska hända. Många genrer använder samma troper. Men medan det är kul att exempelvis se olika musiknummer i musikaler eller koreograferade actionsekvenser i actionfilmer, är biopicens troper rätt tråkiga.
En känd person kämpar med missbruk och trasiga relationer samtidigt som de kämpar för sin konst och sina åsikter. Där har ni sammanfattningen av både Mank och The United States vs. Billie Holiday. Andra Day har jobbat mycket med sin röst och sitt kroppsspråk för att fånga Billie Holidays essens. I Mank ligger Gary Oldman och jäser i en säng halva filmen, medan andra halvan spenderas med att ragla omkring. Båda filmerna porträtterar sina huvudpersoner som odrägliga människor. Och det slutar med att deras bedrifter hyllas medan de själva bla, bla, bla. Ni fattar.
"Mank" är nominerad i tio kategorier. David Fincher har försökt få filmen att kännas gammal, bland annat genom att göra filmen i svartvitt och mixa ljudet så att det låter som en gammal film. Jag kan uppskatta allt detta. Det är ett finfint hantverk. Synd bara att filmen, som handlar om hur Herman Mankiewicz skrev manuset till Citizen Kane, en av filmhistoriens bästa filmer, är så jävla tråkig.
Är det verkligen så himla märkvärdigt att en skådespelare liknar en (annan) känd person och raglar och sluddrar övertygande?
Jag tycker inte det.
Vita, dumma män.
En av mina favoritkomiker är Bill Burr. Ett av de mest utmärkande dragen när det kommer till hans komik är att han går rätt mot vad som anses vara politiskt korrekt. Han är egentligen ganska liberal; hans komikerstil är utformad för att provocera och få folk att skratta. I en av sina specialer klagade han på filmer som handlar om hur afroamerikaner inte får göra något för att de vita inte tillät det. Detta är, så klart, något som tillhör historien. Det Burr skämtar om är det faktum att det blir löjligt efter ett tag.
Det som är tröttsamt är att det alltid är samma sak. Ett gäng dumma, vita män sitter i ett rökigt rum någonstans och säger saker som ”dessa [inför valfritt rasistiskt ord här] måste stoppas” eller ”jag vill att du dödar dessa [inför valfritt rasistiskt ord här]”. På årets Oscarsgala sker detta i minst tre filmer; Judas and the Black Messiah, The Trial of the Chicago 7 och The United States vs. Billie Holiday.
Jag tvivlar inte på sanningshalten i dessa gestaltningar av dessa attityder. Men det är lite samma problem som med porträtteringen av talangfulla personer; det är inte filmer som utmynnar i särskilt mycket. Afroamerikaner nekades rättigheter, blev diskriminerade, förföljdes, kastades i fängelse på falska grunder och mördades till och med.
Men vad är egentligen kontentan? Vad är budskapet? Att det var fel och jobbigt? Jo, så pass mycket förstår vi i publiken. Men vad sägs om försöka gå lite mer på djupet? Vad sägs om att ge huvudkaraktären någon sorts seger, även om det bara är en symbolisk sådan. Eller vad sägs om att de dumma, vita männen kommer till någon sorts insikt? Även om den verkliga personen inte fick en seger eller om de verkliga dumma, vita männen dog lika trångsinta som de föddes, skulle det förstärka budskapet i filmerna. Som det är nu, är Judas and the Black Messiah, The Trial of the Chicago 7 och The United States vs. Billie Holiday mer avbildningar av historiska händelser än spelfilmer med faktiska handlingar.
Baserat på egna erfarenheter.
Nu menar jag absolut inte att filmer inte får vara baserade på verkligheten. Det finns många bra filmer som är baserade på filmmakarnas erfarenheter och upplevelser. Det finns även ett antal sådana filmer som är nominerade på årets Oscarsgala.
"Minari" är baserad på regissören och manusförfattarens Lee Isaac Chungs barndom. Filmen handlar om en koreansk familj som försöker skapa ett liv för sig själva i Arkansas under 80-talet. Barnens mormor är en karaktär som är så mångfacetterad, färgstark, och originell att den bara kan ha baserats på en verklig person. I denna roll ser vi Yuh-Jung Youn, som jag hoppas vinner en Oscar för bästa kvinnliga biroll.
"Pieces of a Woman" är baserad på filmmakarnas egna upplevelser när de förlorade ett barn. Den största bedriften med denna film är att den innehåller en förlossningssekvens som varar i trettio minuter utan klipp. Jag vet inte riktigt varför denna film inte är nominerad för bästa regi. Men jag antar att David Fincher MÅSTE ha en nominering för sitt sömnpiller…
"Nomadland" är favorittippad av många experter. Filmen är baserad på boken med samma namn, som handlar om äldre människor som gör om skåpbilar och liknande till rullande bostäder och färdas runt USA och utför diverse säsongsarbeten. Faktum är att endast två av rollerna spelas av skådespelare. Många av ”skådespelarna” är egentligen personer som spelar sig själva. Vi får ta del av den här kulturen ur nykomlingen Ferns (Frances McDormand) ögon. Filmen utforskar kulturen, men ger oss också en inblick i hur det är när samhället överger en, hur det är att vara ensam och hur viktigt det är med samhörighet. Det är så här jag tycker ”based on a true story” ska göras.
Personliga favoriter.
"Nomadland" är en grymt bra film. Om den skulle kamma hem ett gäng statyetter i år, skulle det vara rättvist. Utöver Nomadland är mina favoriter i år inte baserade på verkliga händelser, men det finns något att relatera till i varenda film.
"The Father" handlar om en man (Anthony Hopkins) som är dement. Vi får uppleva hela filmen ur hans perspektiv. Det är osammanhängande och varken kronologin eller vilka skådespelare som spelar vilka roller är konsekventa, vilket reflekterar att mannens kognitiva förmåga blir sämre och sämre. Vi sympatiserar med denne man, som försöker behålla kontrollen över sitt liv. Det finns en scen där han bryter ihop. Frågan är om Hopkins någonsin varit bättre.
"Sound of Metal" handlar om en trummis (Riz Ahmed) som blir döv. Filmen kan sägas handla om att finna ro i sig själv och sina nya omständigheter. Om Sound of Metal inte vinner för bästa ljud är det för att Akademin inte vet hur de ska rösta i de tekniska kategorierna (som när de gav en Oscar för bästa klippning till hafsverket Bohemian Rhapsody). Paul Racine är min favorit när det kommer till bästa manliga biroll. Han gör ett finstämt porträtt av en man som har ägnat sitt liv åt att hjälpa sina medmänniskor. Men han kommer troligtvis inte att vinna. Den äran kommer nog gå till en av ovan nämnda filmer som är baserade på verkliga händelser.
"Promising Young Woman" är nog årets mest skruvade bidrag. Filmen handlar om en kvinnas hämnd. Chloe Zhao är favorittippad att vinna Oscarn för bästa regi för Nomadland. Min personliga favorit i år är dock Emerald Fennell, som alltså har regisserat Promising Young woman. Hon lyckas blanda ett så pass tungt tema som sexuella övergrepp med nattsvart humor och en riktigt skön stil. Det finns en sekvens där hon lyckas avobjektifiera en kvinna uppklädd som en strippa. Istället för att kännas som ett objekt, känns hon lika hård som Batman. I en scen ackompanjeras hon av en remix av Toxic av Britney Spears. Denna scen är en av årets höjdpunkter inom film för mig.
Men en svart komedi om en hämnare klädd som en strippa är ju inte lika ”fint” som en jäsande Gary Oldman i en svartvit film eller ett porträtt av en knarkare som inte fick sjunga en låt för länge sedan…
VIDARE LÄSNING:
Alla Oscarsnomineringar 2021