Alla ser vi på när svensk kvalitets-TV försvinner bakom betalväggar

Vi brukade samlas. Framför TV:n. Samma tid varje vecka. Det var något vi delade. TV var en kulturell mötesplats. Men nu har något förändrats. I dag krävs det mer än vilja och intresse för att ta del av det gemensamma. Det krävs prenumerationer, betalkort och tålamod för att sitta igenom reklam – även när man redan betalat.

Den efterlängtade comebacken av Gåsmamman är ett tydligt exempel. Många tittare som följt serien i flera säsonger blev besvikna när de insåg att den nya säsongen inte fick någon TV-premiär överhuvudtaget – utan istället låstes in bakom betalvägg, exklusivt för TV4 Plays plusprenumeranter. Nu kommer även den nya Beck-filmen att visas exklusivt för samma publik – utan TV-premiär. Det som en gång var en gemensam serie för hela svenska folket blev plötsligt något bara vissa fick ta del av. 

“Exklusivt” betyder också “exkluderande”

Det här handlar inte bara om ”Gåsmamman” – det handlar om riktningen för hela vår TV-kultur. Förr kunde en serie bli ett gemensamt samtalsämne, något som förenade vänner, kollegor, generationer. I dag är det snarare ett lotteri i vilken plattform du har råd med. Har du Netflix? Max? TV4 Play+? Alla? Inga?

Det som tidigare var folkligt – tillgängligt, öppet – blir nu finfördelat och exklusivt. Det är en långsam men tydlig förskjutning: från gemenskap till uppdelning. Från allmänhetens TV till en kultur för dem som har råd. När medier använder begrepp som exklusivt och pluskund vill de signalera kvalitet, premiumnivå, ett mervärde. Men under ytan betyder det: "Det här är inte för alla." Det är för dem som kan betala, prioritera, och till viss del avstå annat. Det är för dem som har råd att vara först – eller över huvud taget vara med.

Och det är här det gör ont. För i längden blir kultur – som i grunden borde vara demokratisk – ännu ett privilegium för dem med ekonomiskt överflöd. De som inte har råd får välja mellan att räkna kronor för att se sin favoritserie – eller att stå utanför helt.

Det är svårt att mäta värdet av en serie för någon som kanske bara har några hundralappar kvar efter räkningar och mat. Men vi ska inte underskatta det. I en tuff vardag kan TV vara både andrum och tillhörighet. Och att stängas ute från det lilla rummet av gemenskap gör mer än att bara missa en säsong – det kan förstärka känslan av utanförskap.

Vi betalar – och får ändå reklam

Kanske är det mest provocerande att man i många fall inte ens slipper reklamen trots att man betalar. Flera streamingtjänster, inklusive TV4 Play, erbjuder annonsfyllda abonnemang – och kallar det ”flexibla val”. Men det är egentligen bara ännu ett steg mot att normalisera dubbel betalning: först pengar ur plånboken, sen minuter ur ens liv. Det är som att köpa en biljett till bion, sätta sig i stolen – och ändå tvingas titta på femton minuters reklam innan filmen börjar.

Jag förstår varför – men inte hur det görs

Det vore naivt att ignorera verkligheten bakom besluten. Mediebolag måste överleva. Linjär-tittandet minskar, annonsintäkter förflyttas till globala techjättar, och produktionskostnaderna för dramaserier är skyhöga. Det är inte enkelt att finansiera svensk kvalitets-TV.

Men det handlar inte bara om “att” man måste ta betalt – det handlar om “hur”. Att helt utesluta en trogen publik från ett älskat innehåll utan några alternativ är ingen långsiktig strategi, det är kortsiktig kapitalisering. Det hade gått att göra annorlunda. Släppa första avsnittet fritt. Ge en fördröjd TV-premiär. Erbjud möjligheten att hyra enstaka titlar istället för att kräva hela abonnemang. Någon form av gest till dem som följt med från början – som inte bara mäts i andelen som går från gratis till att betala.

Ett klassamhälle även i soffan

Vad som sker nu, sakta men säkert, är att kultur i Sverige – ja, även TV – håller på att delas upp efter inkomst. Det kanske inte syns i tablåerna, men det känns i vardagen. De med högre inkomster får tillgång till det senaste, till snackisarna, till samtidsdramat. De andra får nöja sig med det som visas senare – eller inte alls. Och på det sättet förskjuts själva idén om gemensam kultur. När bara vissa har råd att vara med i samtalet, börjar vi tala mindre med varandra – och mer i våra egna bubblor. Det är inget litet problem. Det är en förändring som sakta men säkert påverkar hela vårt samhälle.

Kulturen ska vara för alla – även 2025

TV, serier och film är inte bara underhållning. Det är berättelser om vilka vi är. Det är samtal, identifikation, verklighetsflykt, samhällsspegel. Och om vi accepterar att detta bara ska vara tillgängligt för vissa – för dem som har råd – då gör vi kulturen till en klassfråga. Igen.

Vi står inför ett vägval. Vill vi ha en TV-kultur som bygger gemenskap, eller en som bygger murar? Vi behöver inte gå tillbaka till det gamla. Men vi kan skapa något nytt – där kvalitet, tillgänglighet och respekt för publiken går hand i hand. Där man inte måste ha höga marginaler för att känna tillhörighet. För kulturen förlorar sitt värde när den bara riktar sig till dem som redan har allt. Och ibland vill man bara se sin favoritserie – utan att det ska kännas som ett ekonomiskt beslut.

Så vem görs TV för i dag? För publiken – eller för plånboken?