Filmtankar från Norrland
"En övernaturlig känsla över hela landskapet."
I skrivande stund sitter jag i en mysig stuga i Abisko, Kiruna i väntan på att återigen få uppleva det fantastiska norrskenet. Tidigare, när jag tillsammans med nära och kära vandrade omkring i det idylliska lapplandskapet, ställde jag mig frågan: varför görs det inte fler deckare i snömiljö?
Vi har såklart bröderna Cohens mästerverk "Fargo" (1996), men varför inte fler? Bländande vitt om dagen, kolsvart om natten. Tystnaden, den vilda naturen, de långa avstånden. Det är väl perfekta förutsättningar för en stenhård thriller-western? Dessutom finns det en övernaturlig känsla över hela landskapet. Solen stiger aldrig över de inramande bergskedjorna, utan ligger som en mjuk rödtonad soluppgång från klockan nio till klockan tre, och när solen då försvinner träder norrskenet fram i dess ställe.
Förra gången vi såg norrskenet var det helt tyst. Det enda som hördes var våra andetag, det vill säga tills ett skräckinjagande men vackert ambivalent ljud fyllde det snöklädda fältet. Var det ljudet av norrsken? Troligen inte, men nästa gång jag ser en thriller som utspelar sig på denna breddgrad, önskar jag att tystnaden bryts mot detta ljud samtidigt som ett bländande klipp på ett dansande grönt norrsken presenteras. Föreställ dig Se7ens tyngd och realism i ett vinterlandskap och Space Odysseys naturliga övernaturlighet.
De enda som verkligen verkar se potentialen i våra övre breddgrader är norrmännen som då och då lanserar en snöklädd skräckkomedi à la Död snö (2009), men det är ju inte det jag är ute efter.
Kanske borde jag och brorsan skriva ett eget manus och skapa den där filmen som världen saknar? Han vet ju hur det där funkar och arbetar ständigt med nya idéer. Hm, jag får väl ta och ringa honom.