Tvillingarna bakom ”Drama Kings” vill göra film som golvar publiken

I dag är det efterlängtad biopremiär för Drama Kings, en underbart galen kidnappningskomedi signerad tvillingarna Adi och Mak Omanovic. Inför premiären har Filmtopp mött duon för ett längre samtal om deras nya film och den långa resan som krävts för att göra den till verklighet.

LÄS OCKSÅ: Svenska komedin ”Drama Kings” är en galen genrecocktail – får högt betyg

Det går inte att intervjua Adi och Mak utan att samtalet tar sin egen väg. Ungefär som deras film. Jag hade tänkt prata om Drama Kings. I stället hamnade vi på en grusuppfart på Fårö, i Rain Mans sjukhuskorridor och i Filminstitutets mötesrum.

Kanske är det inte så konstigt. Filmen handlar trots allt om två skådespelare som inte släpps in i filmbranschen – och bröderna har själva stått utanför dörren många gånger.

”En bra film har allt”

I Drama Kings pitchar de misslyckade skådespelarna Krille och Martin ett kidnappningsmanus för en mäktig producent. Hon tackar nej och strax därefter visar det sig att hon ska göra en egen film på exakt samma tema. Hämnden blir att kidnappa hennes dotter Felicia på riktigt. Felicia har dock inga som helst planer på att spela offer. En romans växer fram och det blir bara mer galet för varje bildruta som passerar.

Varför blir en kidnappningsfilm plötsligt en romans? För Adi är det ingen slump, det är hela poängen.

– Det är humor, drama och lite, lite kärlek. Det är kanske vår genre. Filmerna från slutet av 90-talet och början av 2000-talet, både amerikanska och svenska, hade fan allt. Jalla! Jalla! har allt, Vingar av glas har allt. Omöjlig kärlek, men också resan och twisterna. En bra film har allt.

Det han saknar är filmer man inte kan sluta prata om. Problemet med mycket svensk film i dag är, enligt honom, att den är just… bra.

– Filmerna är korrekta, det är en bra, hög lägsta nivå. Men man golvas inte efteråt och bara: ”Hörni, jag måste berätta om det här.” Det är mer: ”Ja, det var bra gjort.”

Mak flikar in:

– I Sverige blir man kategoriserad. Är det komedi ska det vara som Göta kanal eller Jönssonligan. Är det drama ska det vara tungt. Folk ska ta piller, det ska vara depression och det måste finnas en psykolog. Det är alltid samma.

Sten från ikonen – i en kryddburk

Jag har läst att bröderna en gång tog med sig en sten från Ingmar Bergmans uppfart på Fårö, så jag måste fråga: Finns den kvar? 

– Den ligger i en liten glasburk där det står ”En sten från Bergmans hus”, säger Mak.

– En sån där burk för kryddor, fyller Adi i.

För många år sedan åkte de till Gotland för att få skriva ett manus i fred. På vägen fick de snart ett sidouppdrag, hitta Bergmans hus. Som före detta Fårösundsbo kan jag intyga att en Fåröbo hellre klipper av sig högerhanden än avslöjar var det ligger.

Bröderna fick lära sig det den hårda vägen.

– Vi körde fel. Vi hamnade på en massa bondgårdar, åkte förbi kvarnen och allt det där. Vi bara: vart ska vi? minns Mak.

De hittade dit trots allt. Ödets ironi är att de några år senare fick Bergmanstiftelsens stipendium och bodde tolv meter från huset. Klockan nio varje morgon låstes det upp, framåt fem stängdes det. Däremellan satt de vid Bergmans bord och skrev.

Helt idylliskt var det dock inte.

– Det bra är att det är dålig mottagning. Men det känns som att det vilar en demon över en. Är det här Bergman nog? Vi hade ett ordentligt tjafs där också om en karaktärs yrke. En biroll! säger Adi.

– Det var kanske tio år sedan och den filmen är fortfarande inte gjord. Det handlar om en replik i hela filmen, suckar Mak.

Det är en anekdot som säger mycket om dem. Två bröder som kan bråka om en enda replik i en film som aldrig riktigt gjordes. Passion i högsta nivå!

När stödet uteblev föddes en ny idé

Filmen från Fårö var nära att bli av flera gånger med både biodistribution och tv-kanaler klara. Det enda som saknades var pengar från Filminstitutet. De kom aldrig.

Så under pandemin bestämde sig bröderna för att göra något de kunde lösa helt själva.

– Det började superlitet med ett kidnappningsdrama och skådespelare som tror att de ska bli stora på sin idé. Men vi ville inte att det skulle andas lågbudget. För en vanlig tittare ska det vara som vilken film som helst. Förutom att storyn tar sin egen väg, säger Adi.

När jag frågar om de alltid har så galna idéer tvekar Mak. Galna är de inte alltid menar han. I alla fall inte förrän i efterhand.

– Att kidnappa är ju fruktansvärt, folk får men för livet. Så vi tänkte att hon som blir kidnappad inte ska känna sig kidnappad. Det är hon som tar kontrollen medan de inte vet vad de håller på med. Därför blev det också en kärlekshistoria.

Hjältar som inte lär sig någonting

Om det finns ett ögonblick då bröderna verkligen lyser upp är det inte när de pratar om sin egen film. Det är när de pratar om karaktärer som inte utvecklas alls. Det börjar som en släng mot hur filmer bedöms innan de får pengar.

– Jag blir stressad när vi ska på möte hos Filminstitutet. De ställer frågor. Hur utvecklas karaktärerna? Jag tror fan inte att alla utvecklas. Ta Clockwork Orange. Han säger ”I was cured all right”, men den snubben är värre än någonsin. Jag får gåshud av den scenen, säger Adi.

Han är noga med att Filminstitutet har varit bra för dem och att konkurrensen är enorm. Men Mak har redan nästa exempel på G:

– Rain Man! Kanske den mest episka scenen. Han ska bara svara på en enkel fråga.

– Vill du hänga med brorsan från och med nu? ”Yes.” Eller vill du hänga på sjukhuset? ”Yes.” Han har inte lärt sig någonting. Samma i Cable Guy, han hittar bara en ny kompis i slutet, skrattar Adi.

Det är svårt att inte skratta med och svårt att inte se kopplingen till Krille och Martin. Bröderna gillar hjältar som John McClane i Die Hard, som är bakis, blodig och otrevlig men som man ändå vill följa. 

”Fucking Åmål hade inte gått igenom i dag”

Varför har det blivit så här? Mak tror att det handlar om pengar.

– Det görs färre projekt med större budgetar. Då är fler inblandade och då försvinner de episka replikerna som lättare gick igenom förr. ”Fucking Åmål” – jag tror inte man hade kunnat säga det nu. 

Han påminner om scenen i Jalla! Jalla! där en karaktär får frågan om han älskar henne och bara svarar ”Nej”, som om det vore det mest självklara i världen. 

Pappa sa KTH och grabbarna sa film

Film var alltid planen trots att ingen i familjen jobbar med något kreativt.

– Vår pappa sa: ”Jag kommer inte säga vad ni ska plugga, men ni ska plugga på KTH”, berättar Mak.

När kortfilmerna började komma med på festivaler bönade pappan dem att åtminstone göra klart utbildningen. De lydde, gjorde klart utbildningen och ångrar sig inte. Men valet mellan vägen som samhället pekar ut och att kriga för sin egen grej finns i nästan alla deras filmer. Drama Kings är inget undantag.

Så varför behövs den just nu?

– Det är en popcornfilm, sådana vi själva såg på bio. Jag får fortfarande gåshud fast jag sett den hundra gånger. Episka kärleksscener med bra musik, sånt många svenska filmer slarvar bort i dag, säger Mak.

– Och att man får känna sig lite smart som publik. Att man ser planteringarna och får sin payoff, säger Adi.

Jag kom för att prata om en film. Jag gick därifrån med en hel filmfilosofi och en plötslig lust att åka till Fårö.

”Drama Kings” finns nu att se på svenska biografer.

LÄS OCKSÅ: De är föräldrarna i nya Sune-filmen: ”Det har jag Peter Haber att tacka för”

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.