Så blev “Regnmannen” till – panik, fästingbett och sex månaders klippning

Det började med en bok. En känsla av magi. När regissören Hannes Holm läste Jonas Karlssons roman blev det något som klickade.

– Jag läste Jonas bok och kände att åh, det här kan bli roligt. Jag tänker på vatten och det här underbara ljudet med regn, säger Hannes.

Nu är Regnmannen klar. Men vägen dit var allt annat än rak.

Från tre timmar till färdig film

Första gången teamet såg sitt eget material var det en chock. Filmen var tre timmar lång.

Robert Gustafsson erkänner att han fick panik.

– Jag fick lite panik nästan. Det här blir svettigt. Och man kan säga att det blev det också. För det tog väldigt lång tid innan vi blev klara. Det finns ju filmer som klipps på tre veckor. Vi tog x antal månader på oss, det var över ett halvår.

Men det var något han själv sa i början som hjälpte teamet.

– Jonas sa något väldigt bra när vi började. Boken är i boken. Och boken finns kvar och den står ju på egna ben. Det är det som jag ofta glömmer bort. Man lånar historien. Och varje filmatisering är ju en tolkning, säger Robert.

Jonas många roller – från författare till skådespelare

För Jonas blev produktionen extra speciell just för att han bar så många hattar. Men det fanns stunder när författaren tog över.

– Lite då och då kom Jonas och sa ”ska hon säga så där? Enligt manus här så säger jag...”, berättar Hannes och skrattar.

Jonas förklarar:

– Vissa formuleringar förälskar man sig själv i och tycker att det finns en vits med att det är på det här sättet. Och sen blir det inte alltid så.

Åtta fästingbett och kusiner som statister

När vi frågar vad de kommer att minnas från inspelningen kommer svaren snabbt och oväntat.

– För mig är det åtta fästingbett. Jag var den enda i hela team på femtio personer som fick en form av fästingbett, säger Robert.

För Jonas var inspelningen mer personlig.

– Jag har en massa släkt där nere och många kusiner som var med lite grann och staterade. Så det var ju roligt att få ha en sommar och hänga med dem.

Efter Oscarsuccén – ”Man tänker aldrig så”

Efter att En man som heter Ove blev Oscarsnominerad kunde förväntningarna ha varit kvävande. Men så fungerar det inte för det här teamet.

– Man tänker ju aldrig så. Jag satt fem timmar i masken på Hundraåringen varje morgon och så fick vi en Oscarsnominering, men det tänker man ju inte då. Man tänker bara på det vi ska göra här och nu. Börjar man tänka så, då händer det heller aldrig, säger Robert.

De jämför aldrig projekt med varandra heller.

– Nej, vi brukar inte jämföra så. Det är ungefär som att man säger att nästa barn vi föder ska bli ett perfekt barn, säger Robert.

”Vi leker ju faktiskt”

Känner Robert igen sig i sin karaktär Ingmar? Inte direkt.

– Jag känner inte igen mig ett dugg i Ingmar. Däremot, när han ska sitta och längta eller sörja, då måste jag ju hitta någonting i mig själv. Men karaktärsmässigt, nej. Så långt ifrån en själv som möjligt är det alltid roligast att spela.

Han drar en parallell till barndom.

– Det är som med barn. Man är tre år gammal och knappt en meter hög. Då vill man vara Superman. Det som ligger långt ifrån är det som är roligast att leka. Även i vuxenlivet. Vi leker ju faktiskt.

Hannes däremot, som är pappa till tre döttrar, känner igen sig i filmens slut.

– Jag kan nog känna igen mig i slutet på filmen. Så där, jaha, oj, var det på det här viset? Okej, det finns alltid någonting att tro på.

”Regnmannen” flyger ut till Sveriges alla biografer den 25 december.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.