Intervju: Ronnie Sandahl (Borg)
"Jag var ett argt barn som sedan lärde mig att kontrollera ilskan."
Inför premiären av den efterlängtade svenska filmen ”Borg” har Filmtopp träffat flera i filmteamet för exklusiva intervjuer. Vi har pratat med regissören Janus Metz, manusförfattaren Ronnie Sandahl, huvudrollsinnehavarna Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf, samt birollsinnehavarna Stellan Skarsgård och Tuva Novotny. En intervju kommer att publiceras om dagen. I dag delar vi med oss av vårt samtal med filmens manusförfattare Ronnie Sandahl.
I Borg följer vi tennisgiganterna Björn Borg (Sverrir Gudnason) och John McEnroe (Shia LaBeouf) i upptrappningen till Wimbledonfinalen 1980. En turnering som kom att bli starten på en av sportvärldens största rivaliteter, men också början på en oväntad vänskap.
För cirka fem år sen satt Sandahl på ett idémöte med med några SF-producenter när han fick frågan om han trodde att en film om Björn Borg skulle kunna fungera. Den tennisintresserade Sandahl svarade då "ge mig ett halvår så ska jag se". Efter sex månader av research började han skriva på ett manus. Två månader senare var första utkastet klart. På fredag har Borg svensk biopremiär, baserat på Sandahls ärliga manus.
– Jag är ganska allergisk mot så kallade "biopics". Att filmatisera någons Wikipediasida har jag aldrig varit särskilt intresserad av. Jag behövde hitta en egen filmisk bäring i historien, säger Ronnie Sandahl och fortsätter.
– Jag insåg ganska snabbt att detta behövde bli en film om de två människor på jorden som ansågs vara mest olika, men som troligtvis var mer lika än vad någon kunde ana. Det är också en film om raseri, två olika förhållningssätt till raseri. Den ena visar alla känslor, den andra visar inte någonting. Ändå bär de runt på samma grundilska.
Sandahl spelade själv tennis som barn. Något som troligtvis hjälpte honom med manuset till filmen. Han berättar om hur hans eget heta temperament blev slutet på den kortlivade tenniskarriären.
– Jag var ett argt barn som sedan lärde mig att kontrollera ilskan. Min egna tenniskarriär fick ett förskräckligt slut på grund av mitt humör. Jag var tolv år när jag blev uttagen till ett talangläger. När jag förlorade och skulle skaka hand efter matchen ryckte jag av honom örhänget. Jag blev hemskickad och sen gick jag aldrig mer tillbaka till tennisklubben. Det var ett riktigt McEnroe-moment, så nog visste jag något om tennis och ilska, säger han.
Blev filmen likt din vision när du skrev manuset?
– Ja även om Janus (regissören) har satt en tydlig prägel på filmen, fick han ändå med tanken av att detta är ett psykologiskt och existentiellt drama om två människor och inte bara en film om tennis. Sen har den tennis i sig och utspelar sig på en arena av tennis, men det är en karaktärsdriven film och det var min tanke hela tiden.
"Min grundregel har varit att inte ljuga"
Försökte du göra filmen så sanningsenlig som möjligt?
– Det har jag absolut strävat efter. Ibland är det svårt att veta exakt vad någon sa bakom stängda dörrar, men min grundregel har varit att inte ljuga. Det finns ett fiktivt lager men jag har försökt att hålla det mer sanningsenligt än vad man vanligtvis brukar. Mycket på grund av att människorna jag skriver om fortfarande lever.
Många av de som kommer se filmen vet redan hur Wimbledonfinalen slutar. Hur gör man för att fortfarande få finalen spännande?
– Det var en jäkla utmaning. Hade jag inte fått det att fungera hade det inte blivit en film. Mitt mål var att finalen skulle vara som ett eget litet drama med en egen tre-akts-struktur. Den skulle vara mycket större än bara en tennismatch. Det skulle mer vara en berättelse om två människor. I första hand skulle det inte handla om vem som vinner och vem som förlorar, utan i stället om vad som står på spel för de här två människorna.
Varför tror du att folk kommer att tycka om filmen?
– Jag tror att man kommer gilla att befinna sig i det där suget mellan Borg och McEnroe, och få en liten ny blick på två personer vi trodde vi visste allt om.