Intervju: Petter Lennstrand (Upp i det blå, Allram Eest)

Intervju: Petter Lennstrand (Upp i det blå, Allram Eest)

Axel Diedrichs | Intervju
21 oktober 2016
Axel Diedrichs | Intervju
21 oktober 2016
Petter Lennstrand
Petter Lennstrand. Foto: Axel Diedrichs/Filmtopp Media.

Den 21:a oktober är premiärdatumet för långfilmen "Upp i det blå"Petter Lennstrands rymdkomedi. "Upp i det blå" handlar om när åttaåriga Pottans föräldrar lämnar av henne vid en återvinningsstation istället för ett ponnyläger. Där träffar hon på några minst sagt originella karaktärer. Bland annat den gamla, snälla gubben Ture, brottslingen Dennis, som är på rymmen från fängelset, samt den pengahungriga chefen Rydberg. Mot Dennis vilja anställer Rydberg Pottan som arbetare på återvinningen. Men Pottan kommer snart märka återvinningens hemlighet, att det bakom höga stängsel byggs en rymdraket...

Projektet började för fem år sedan och även om "Upp i det blå" klassas som en barnfilm anser Petter att den kan vara av intresse för alla åldrar: 

– Jag själv gillar att titta på TV eller film som är inkluderande, något som man kan titta på tillsammans med sina barn. Och vi hade samma mål med detta projekt, att göra något som kan ses av vem som helst. Samtidigt som det är en barnfilm är det svårt att förutse vad som komma skall. Ett roligt äventyr för familjen kanske är en bra beskrivning. Du får hänga med ett skönt gäng i dryga åttio minuter där humor blandas med allvar.

Idén bakom "Upp i det blå" föddes för ungefär fem år sedan när Petter och producenten Lars Jönsson bestämde sig för att samarbeta.

– Eftersom vi båda hade rätt unga barn kändes en barnfilm som rätt plats att ta avstamp ifrån. Själva grundhistorien inspirerades av tanken på allt skräp som slängs – detta skedde alltså innan vi blev så bra på återvinning. Jag började tänka på vad man skulle kunna göra om man tog allt skräp folk slängde och därefter kom nästa idé om hur det skulle vara om folk inredde hej vilt, typ någon som har 22 fåtöljer i vardagsrummet. Efter mycket skissande och skrivande hade jag kommit på några karaktärer och grunder som kändes kul att göra. Därefter skrev jag och Martin Olczak manuset och två-tre år senare drog det igång på riktigt.

När det kommer till att jobba med dockor inom film, berättar Petter om vilka områden han trivs bäst med, men också vad han tycker är svårast: 

Jag gillar att jobba med situationer och distinkta känslor hos karaktärerna som för handlingen framåt. En teknisk begränsning med dockor är helt klart action. Fysisk aktivitet är svårt överlag, men då får man hitta lite roliga lösningar på det. Det är också svårt att hitta en bra balans mellan humor och drama. Det är en stor utmaning, men alla människor som jobbat med filmen har varit väldigt duktiga vilket hjälper väldigt mycket.

Petter lyfter fram att berättandet i Upp i det blå inte är helt "by the book". 

– Den har lite ovanlig dramaturgi, jag vill inte riktigt att publiken ska veta vart det bär av härnäst. Ur vissa aspekter är dramaturgin givetvis traditionell, men jag har försökt behålla "the randomness" på vissa ställen. Den bygger mer på karaktärer än konflikter. Att hänga med ett skönt gäng. Sen har den också lite allvar och inslag inspirerade av äldre film. Jag gillar verkligen när det är lugn och ro, vilket säkert speglas i filmen.

Du jobbar ofta med färgstarka karaktärer, hur ser skapandeprocessen av dem ut?

– Jag försöker skapa en värld, en figurvärld, ett koncept, ett universum, och då vill jag upptäcka figurer som ryms och funkar ihop. Det ska vara ett genomarbetat och grundligt arbete för att få alla pusselbitar på plats. Rydberg [karaktär i Upp i det blå] ser sig själv som en god människa och kämpar för att behålla sin bild av sig själv, men hans verklighetsuppfattning är lite skev. Han är en komisk figur som är ensam.

LÄS OCKSÅ: Recension - Upp i det blå (2016)

Du har bland annat skrivit, regisserat och agerat i Upp i det blå. Hur känns det att jobba med så många nyckelelement i en och samma film?

– Eftersom jag har jobbat på många mindre projekt genom åren är jag van vid det. Samtidigt känns det efteråt som att det kanske vore bättre att få ner ansvaret på sig själv, för man hittar sina brister. Ju mindre du har gjort någonting desto mindre vet du hur du ska göra det och vad som är viktigt att lägga energi på, vilket också gör det extra viktigt med kompetenta kollegor.

Petter var även delaktig under under postproduktionen av filmen och befann sig i redigeringsrummet. 

– Kristin Grundström, som har klippt filmen, gjorde ett väldigt fint jobb. Hon klippte parallellt under delar av inspelningsperioden, vilket skapade en viss trygghet eftersom vi kunde se åt vilket håll allting gick. Det är i klipprummet som filmen formas, så det är kul att vara med därinne.

För att vara en rymdkomedi har Upp i det blå väldigt få digitala effekter. 

– Tanken med detta projekt var att försöka göra så mycket mekaniskt som möjligt. Även i rymden har vi projicerat bakgrunder. Det blir en del digitala effekter såklart, vilket är svårt att komma ifrån, men i regel har vi försökt att hålla det mekaniskt. Man får komma på hemmagjorda lösningar och klättra bland vajrar etc. En annan stor utmaning var när en stor viktiga grävskopa skulle in genom ett bostadsområde. Jag tänkte att det inte skulle gå, men scenografen Josefin Åsberg med team övertygade mig om att det skulle fungera, vilket det också gjorde. Återigen vikten av att jobba med folk som kan sina saker.

Slutligen ber jag Petter välja några ord att övertala läsaren att gå och se filmen. Lättsamt svarar han: 

– Jag är bättre på att få ihop grejerna än att kränga dem. Nej, men filmen är ärligt gjord och den har något speciellt, hjärta, och är rolig och viktig. Jag har jobbat med väldigt skickligt och professionellt folk vilket jag tycker märks.