Intervju: Marie Göranzon

Intervju: Marie Göranzon

Eric Diedrichs | Intervju
05 mars 2017
Eric Diedrichs | Intervju
05 mars 2017

Filmtopp har träffat den legendariska skådespelerskan Marie Göranzon för en exklusiv intervju.

Intervju: Marie Göranzon
Foto: SVT

Marie Göranzon är en av Dramatens mest etablerade skådespelare med sina över etthundrafemtio olika rolltolkningar. Trots att hjärtat slår hårdast för scenen, har hon även jobbat inom film. 2003 nominerades hon till en Guldbagge för Bästa kvinnliga biroll för sin insats i Alla älskar Alice (2002).

74 år gammal är hon nu aktuell i Henrik Hellströms halvtimmeslånga film 2060. Filmen utspelas år 2060 och handlar om den nyblivna änkan Amanda, som inte har något annat val än att ta in på ett ålderdomshem. Där vantrivs hon och vill inget annat än att ta sig därifrån, men det är lättare sagt än gjort.

Filmtopp hade en exklusiv intervju med Marie i samband med filmens premiär. Under vårt samtal pratade vi främst om skillnaderna mellan teater- och filmkonsten. Givetvis tog vi avstamp i kvällens höjdpunkt, 2060.

– Det var manuskriptet som fångade mitt intresse för filmen eftersom det inte följer alla strikta ramar. 2060 är en historia om en övergiven människa i en krissituation, som så småningom blir tvungen att ta till sig av den kärlek och värme som erbjuds. Även om Amanda var gift med en konstnär har hon levt ett andefattigt liv och ålderdomshemmet blir hennes stora vändpunkt. En styrka med filmen är att den visar att när vi behöver varandra, spelar det inte lika stor roll vilka vi är och hur vi ser ut. Kärlek och sympati kan födas på alla möjliga sätt.

Det görs inte mycket film om äldre personer, inte minst om äldre kvinnor. Sett till din långa karriär, tycker du att det alltid har sett likadant ut?

– Ja, det går nästan att räkna på händerna vilka filmer som har gjorts om äldre kvinnor. Det var en sensation när Gunnel Lindblom och Ulla Isaksson gjorde Paradistorg. Det har på något sätt varit Bergmans Höstsonaten som har räknats. Annars är det främst äldre män som har funnits intressanta, och detta eviga tjat om medelåldern. Det är tydligen outtröttligt med vuxna människor i kris, otrohet och halvvuxna barn. Jag är så trött på den typen av berättelser att jag stänger av dem direkt. Jag väntar på filmer som skildrar mötet mellan den äldre generationen och den yngre, där finns det massor av intressanta aspekter att ta fram. Kanske är det inte vad svensk publik vill ha eftersom ingen vill satsa på det.

För att du ska vara intresserad av att göra film krävs det alltså ett originellt manus med spännande karaktärer?

– Ja, men det behöver inte vara någon huvudroll, bara mitt arbete känns meningsfullt. Vill filmskaparna att jag ska bara ska fylla ut en roll får de hellre vända sig till någon som behöver jobb. Det finns massor med duktiga kvinnor som inte har jobb på teatern och som behöver pengarna. Jag är inte otacksam, men jag känner att jag har jobbat så mycket att det måste finnas en mening med de uppdrag jag åtar mig.

En stor skillnad mellan film och teater är att du i dina färdiga filmer bevittnar ditt agerande på ett annat sätt. Fungerar filmen som ett komplement till ditt teaterskådespel, och hur skiljer sig din självkritik från filmens och teaterns värld?

–På ett sätt kompletterar filmmediet mitt skådespel, men dina ögon ser inte det andra ser. Jag tror att den sämsta publiken är en själv. Teatern har alltid varit min bas och jag behärskar den konstformen på ett annat sätt eftersom jag där kan bestämma mer över mitt fokus. En pjäs har ett sceneri och medspelare, men jag kan inom ramarna röra mig friare och göra lite olika variationer från kväll till kväll. Med film kan jag inte variera mig på samma sätt. Jag gör en scen, och sen lämnas den över till regissören och klipparen. På ett sätt är det som att lämna från sig ett barn.

Med tanke på att du beskriver det som att lämna ifrån sig ett barn och det kontrollbehov du tidigare har berättat att du har, hur känns det egentligen att lämna ifrån sig det inspelade materialet till någon annan?

– Det kan kännas väldigt olika. Jag träffades Henrik en hel del innan inspelningen, säkert mer än vad man brukar göra, vilket gjorde att vi byggde upp ett förtroende för varandra och jag vågade lämna över mitt arbete till honom. Jag visste att han inte skulle släppa någonting som inte han var nöjd med. Med vissa andra arbeten har det varit mycket värre. Det händer att jag känner osäkerhet kring en teaterregissör också, men då kan vi trixa och ändra lite under kvällens och spelperiodens gång.

Intervju: Marie Göranzon
Marie Göranzon i "2060"

Marie har tidigare berättar om hur Ingmar Bergman vägrade låta henne ta ledigt från Dramaten när hon blev erbjuden att skådespela i en storfilm i Frankrike. Trots detta menar hon att det inte finns någon filmroll som hon ångrar att hon inte gjorde.

– Genom åren har det varit tillfällen där jag har varit tvungen att tacka nej till film-och TV-roller eftersom jag har varit uppbunden på teatern. Du kan inte både ha kakan och äta den. Jag har alltid prioriterat teatern och det är jag glad för idag. Jag har även haft ett så pass bra liv att jag inte har någon anledning att beklaga mig själv. Det är bra som det är, och bra som det har varit. Den stora passionen ligger i teatern.

Förra året antydde Marie att hon var klar med de mer krävande teaterrollerna, nu låter det helt annorlunda.

– Jag har faktiskt fyra roller på gång, fram till 2018 och kanske in på 2019. Den närmsta började nu i februari på Dramaten, och är den tredje delen i en trilogi av Marie Louise Ekman. Efter det kan jag inte binda upp mig, jag har kanske redan bundit upp mig för länge. Däremot kan jag tänka mig att göra mindre roller längre framöver, om det är något som är kul.

Tänker du flytta över dina stora roller till vita duken?

– Det vet jag inte, jag måste först bli erbjuden rollerna, men jag tycker att det är väldigt roligt när det händer, som med 2060. Fast samtidigt det är jobbigt att filma med högt tempo och tidiga morgnar. Då vill jag känna att jag gör något som är angeläget eftersom jag inte kikar efter att tjäna pengar.

Trots en lång tid på teatern, menar du att det inte har varit mer än fyra, fem gånger som ditt framträdande har motsvarat det som du har siktat efter, kan du berätta mer om det?

– Jag föreställer mig att jag ska vara på ett speciellt sätt på scenen, och det är jag nästan aldrig. När jag tittar på filmmaterial av mina tidigare teaterinsatser, tycker jag att jag var mycket bättre i dem nu än vad jag tyckte då. När jag ser den unga kvinnan som står på scen, ser jag värme, sympati och kärlek. Det gjorde jag absolut inte när mitt framträdande var aktuellt. Jag har varit aktiv i femtio år, och snittar en genuint bra roll var tionde år. Det är fortfarande bra. Den hårda självkritiken och tänket att jag alltid kan göra mina roller lite bättre och lite djupare har alltid funnits där. Jag har flera gånger kommit ner [i karaktärsdjupet] en bra bit, men aldrig hela vägen.

Kan du nå samma karaktärsdjup när du gör film?

– Ifall jag får tid och en roll som erbjuder möjligheten att arbeta mycket med skulle jag säkert klara det. Men film är ett svårt medium med många scenavbrott. Samtidigt är det kul för att det är annorlunda. Har du en bra regissör du kan lita på, är det väldigt stimulerande. Har du inte en bra regissör, är det fatalt och svårt att greja till det efteråt.

Marie berättar att hon inte har några fler filmer inplanerade och att hon är öppen fler rollerbjudanden. Vi hoppas givetvis att vi får se henne på vita duken igen, för trots att det är teatern som ligger närmast hjärtat har hon en nerv och pondus som gör sig utmärkt på film.