Intervju: John Lithgow om Pet Sematary
Filmlegenden John Lithgow skiner i Stephen King-filmen "Pet Sematary".
Tidigare i år släpptes den efterlängtade nyinspelningen av Stephen Kings skräckklassiker "Pet Sematary" (Jurtjyrkogården på svenska). I en av de bärande rollerna ser vi ingen mindre än skådespelarveteranen John Lightgow. I en exklusiv intervju delar han med sig av sina tankar från produktionen och sin roll som Jud Crandall.
"Han är en man med en djup hemlighet. Det är en utmärkt konflikt," säger John Lithgow om den ikoniske karaktären Jud Crandall – grannen i Stephen Kings Pet Sematary. "Han är en grovhuggen utomhusman, men jag ser honom inte som en hillbilly. För mig, var han någonting annat innan en tragedi förändrade honom".
Detta, enligt producenten Lorenzo di Bonaventura, är exakt varför du använder dig av John Lithgow. För att få den graden av insikt. "Juds motiv är logiska", säger di Bonaventura, “när de kommer från Lithgow”.
Teaterveteranen och den före detta klasskamraten till Terrence Malick arbetar nu på sin 116:e spelfilm, i vilken han kommer att spela Roger Ailes i Jay Roahs film om den vanärade Fox News-chefen, jämte Margot Robbie och Charlize Theron.
Auteurer, från Brian de Palma till Cristopher Nolan, har alltid sökt sig till Lithgow för hans naturliga känsla för allvar mörkgråa nyanser. Kunde någon annan ha varit både på listan för att spela Hannibal Lector i När lammen tystnar och Dr. Emmett Brown i Tillbaka till framtiden?
Och det var just denna dikotomi som ledde Pet Sematarys regissörerna Kevin Kölsch och Dennis Widmyer, och så många före dem, till Lithgows dörr. Vem är bättre lämpad att gestalta en karaktär i konflikt, än mannen som frodas av det?
"När jag först läste en tidig version av manuset, förstod jag inte riktigt varför han gör som han gör", säger Lithgow om Crandall, som tidigare har gestaltats av hans gamla vän Fred Gwynne. "Men sen pratade jag med Dennis och Kevin och de fixade till det, och fick det att bli logiskt. Juds story är här ganska annorlunda. Han bär med sig en hel del melankoli, en hel del sorg, en hel del skuld. Han är väldigt plågad. Sorg och skuld – jag arbetar från det. Var det leder, kan jag omöjligt berätta…"
"Jud Crandall är tyngd av sorg".
Hur skulle du beskriva din tagning av Jud Crandall?
– Han är grovhuggen utomhusman. Men jag ser honom inte som en Maine-hillbilly. För mig, var han någonting annat i sitt liv, för en kris ägde rum. Han kunde ha varit en skollärare. Han var definitivt någon med stark kontakt till många människor. Någonting har gjort honom till en introvert eremit. Han är likgiltig till sig själv eftersom han inte bryr sig.
Hur påverkar det valen han gör?
– Jag måste vara väldigt försiktig med detta, i denna versionen skiljer sig Juds historia på många vis en hel del från originalhistorien. Han bär med sig en hel del melankoli, en hel del sorg, en hel del skuld. Han är väldigt plågad. Sorg och skuld, jag arbetar från det. Jag tror att han var en väldigt bra man, en lovande man, som blev väldigt bekymrad, sorgsen och plågad. Han ter sig direkt till Creed-familjen, och ser något av en son i Louis. Och han känner direkt en kontakt till den där nioåriga flickan, Ellie. För mig, är varje gammal man som gör den typen av koppling till ett barn en god person, han har ett gott hjärta. Ett barn kan känna det. Jag försökte bygga på det, lite mer än vad man kan urläsa i boken.
Fred Gwynne spelade Jud i filmen från 1989, vad tycker du om hans rolltolkning?
– Jag har aldrig sett den, men Fred Gwynne är en god vän till mig. Vi har arbetat på teatern tillsammans. Och han är den enda skådespelaren jag har jobbat med som är längre än mig. Jag har sett bilder på honom från 89-versionen, men vår film är väldigt annorlunda. Vi är trogna till romanens anda, men gör också några störa förändringar. Men det inspirerar mig att Fred spelade den rollen. Jag vet att han måste ha varit jättebra. Vi är väldigt olika varandra, så våra porträtt av Jud kommer skilja sig en hel del. Jag tror att ju mer de skiljer sig åt, desto gladare blir jag!
En av dina andra berömda skräckroller var som den skräckinjagande "Trinity Killer" i Dexter. Och, intressant nog, har din motspelare där, Michael C. Hall, nyligen spelat in en ljudboksversion av Pet Sematary. Har ni utbytt anteckningar med varandra?
– Nej! Och tack för att du påminner mig, för jag har tänkt att maila Michael. Jag tänkte göra det så fort jag hörde om hans inspelning. Jag har inte lyssnar på den ännu, men hag är säker på att han gör en bättre Jud än vad jag skulle kunna! Men, du vet, jag avviker en del från den tungt accentuerade Jud från boken. Gjort honom lite tystare, inte så bred i sin karaktärsstil. Jag har inte hört boken eller sett den andra filmen, men Fred och Michael är goda vänner till mig. Du kan kalla mig "Jud Tre".
"Vi amerikaner har förskonats många blodbad".
Lorenzo di Bonaventura har sagt att han tycker att många – särskilt amerikaner – inte vill prata om döden. Tror du att det är sant?
– Det är första gången jag hör det från Lorenze, eller någon annan, men jag tycker att det är intressant. Jag tror att Stephen King är väldigt upptagen med döden. Varför skulle han annars skriva dessa diaboliska romaner? Men jag vet inte. Jag tror att det är något oskuldsfullt med Amerika. Amerika har förskonats många blodbad och krig. Vi har deltagit i krig, men inte på vår egen mark sedan inbördeskriget. Amerika levde med krig under det andra halvan av 1800-talet. Men vi har vuxit ifrån det.
– Jag var på en beundransvärd konsert för några år sedan, med Pittsburgs symfoniorkester. Där den fantastiske dirigenten Manfred Honeck, satte ihop en underbar konsert om döden. Centralstycket var Mozarts Rekviem, men han vävde också in poesi och brev. Han pratade om Mozarts tid i Europa, där människor levde med döden, där människor var nära döden, konstant. Familjer där hälften skulle vara döda innan de fyllt 30. Och hur naivt Amerika var i det avseeendet. Det var en väldigt hemsökande konsert eftersom den konfronterande människor, konfronterade publiken. Och jag tycker att det är en underbar sak, att göra en genrefilm i samma ådra, och verkligen tänka till om dessa saker. Det gör det till en mycket bättre film. Jag hade den underbara känslan av att jag verkligen gjorde en bra film. Och detta eftersom alla involverade verkligen tog dessa saker på allvar.
Hade de någonsin några stora oenigheter mellan varandra, Kevin och Dennis?
– Verkligen inte, för du pratar med samma person när du pratar med någon av dem. De kallar sig "Devin", eller "Kennis" [skrattar]. De är bara så entusiastiska, och om det finns någon meningskiljaktighet mellan dem, så slänger de ut sig sina åsikter och kommer till en lösning. Men det är väldigt ovanligt. De var också väldigt öppna för vad Jason, Amy och jag hade att säga.
Var det något särskilt som du tillförde?
– När jag först lästa manuset, hade jag några problem med det. Jag hade en lista med tre eller fyra saker som störde mig, som inte var logiska för mig, och som jag inte riktigt kunde motivera. Innan jag ens träffade Kevin och Dennis, ringde jag upp dem och vi hade en lång konversation. Och jag gick igenom mina åsikter, en efter en. Och varje punkt var sådant som de också hade haft problem med och redan åtgärdat! De sa "Vi kan inte vänta på att du ska få se utkastet vi precis avslutade, för det svarar på alla dessa frågor". Jag tänkte, "Oh dessa killar är smartare än vad jag är…" Och det är alltid en stor lättnad.