EXKLUSIVT: "438 Dagar"-gänget om den svenska storfilmen
Vi djupdyker i produktionen bakom en av årets bästa filmer.
Filmtopp har mött teamet bakom "438 dagar" – filmen om Martin Schibbye och Johan Perssons öde i Etiopien 2011, då de fängslades under uppmärksammade former.
"438 Dagar" är en av årets stora svenska filmsatsningar. Filmen skildrar den sanna historien om journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons helvete i Etiopien, där de efter en skenrättegång dömdes till elva års fängelse för terrorism. Detta efter att det åkt dit för att gräva i Lundin Oils eventuella folkrättsbrott i krisdrabbade regionen Ogaden. I en exklusiv intervju berättar regissör Peter Ganslandt, manusförfattare Peter Birro och producenterna Sandra Harms och Karl Fredrik Ulfung om sitt spännande filmarbete.
I min recension av 438 Dagar utnämnde jag den till en av årets bästa filmer. Mycket på grund av barndomsvännerna Gustaf Skarsgårds och Matias Varelas starka vänskapskemi i rollerna som Martin Schibbye och Johan Persson; det häftiga fotot med svepande drönarbilder över de Sydafrikanska landskapen; Peter Birros manusbearbetning, som effektivt men personligt skildrar journalisternas långa historia på blott två timmar; smockorna som delades ut mot Carl Bildt rörande hans vetskap om Lundin Oils misstänkta folkbrott i Etiopien. Därtill bjöd 438 Dagar på en av de vidrigaste skottskador jag sett på film, vilket är ett mycket gott betyg av en härdad filmvetare, som djupdykt i det rörliga mediets mest bisarra kanter och hörn.
Med andra ord var det med stort nöje jag slog mig ner och pratade med Jesper Ganslandt (regissör), Peter Birro (manusförfattare), Sandra Harms (producent) och Karl Fredrik Ulfung (producent) för att prata om filmproduktionen, som på många vis skiljer sig från sedvanlig svensk film. Inte minst sett till att den är inspelad i Sydafrika, har gott om statister och bär något av en Hollywood-grandiositet med sitt storslagna uppslag. Sandra berättar att Martin Schibbye och Johan Persson också har varit delaktiga under processen.
– Utöver att ha läst manuset i några vändor, har de också sett filmen två-tre gånger under klippningsprocessen. Båda har sagt att de tycker att filmen blev bra, vilket känns väldigt skönt. Men det finns så klart vissa saker de kanske hade föredragit lite annorlunda. De har trots allt den "verkliga filmen" på sin näthinna.
"En enorm upplevelse att se materialet".
"438 Dagar" baseras på Schibbye och Perssons litterära förlaga med samma namn. En komplex historia, som krävde sin tid för att utkristalliseras till i ett färdigt filmmanus.
– Man skulle kunna berätta den på många olika sätt, säger Peter. I den första manusversionen var allting med. Sedan fick jag kondensera ner det för att finna rätt tematik. En lång process där Sandra var involverad.
– När det blev klart att jag skulle regissera fanns det flera manusversioner att kika på, säger Jesper. Vi workshoppade i två månader och mejslade ut filmen tillsammans. Något vi tyckte var viktigt att lyckas förmedla är den inre konflikt karaktärerna ställs inför när de står inför valet att fortsätta hävda sin oskyldighet eller erkänna och chansa på att bli benådade. Eftersom berättelsen går igenom så många olika faser behöver man ha med sig ett sådant perspektiv från början. Så att det inte känns som en efterkonstruktion.
Peter, efter allt detta manusarbete måste du ha byggt upp en egen vision av hur allt skulle se ut och bli. Blev resultatet som du föreställde dig eller ändrades mycket under resans gång?
– Det är det som är det roligaste med att vara manusförfattare, svarar Peter. Kommer ens manus till rätt personer, blir resultatet mycket större och bättre. Man behöver en regissör som går in med sin blick, och så anpassas manuset därefter. Sen skickar man iväg det. Har man rätt person, som verkligen vill göra samma film, blir det en enorm upplevelse när man ser materialet.
– Som att skicka sitt barn till en internatskola och hoppas att de tar väl hand om det, säger Jesper.
– Ja, och detta barnet kom hem väldigt vackert och välartat, skrattar Peter. Det fanns aldrig någon oro, det kändes hur bra som helst från start.
"Det blir inte så artigt".
Ett av filmens mest framträdande teman är Martin och Johans vänskap. I filmen spelas Martin av Gustaf Skarsgård och Johan av Matias Varela. Två skådespelare som också är barndomsvänner.
– Det som är spännande med Martin och Johans relation är att de inte känner varandra när de ger sig iväg, säger Peter. Sedan hamnar de ganska snabbt i en extrem situation och eftersom de är så oerhört olika som personer, måste de lita på varandras egenskaper och klokheter i ett politiskt spel större än de själva. På så vis gör vi i publiken en spännande resa med karaktärerna.
Att Gustaf och Matias är barndomsvänner, bidrog det till varför ni ville ha dem i rollerna?
– Från min sida var det en stor tillgång, säger Jesper. De hade varit på tal innan jag kom in, men för mig var deras relation väldigt viktig. Jag ville ha dem två. De är två grymma skådisar och eftersom de känner varandra så väl kan de utnyttja det i någon slags direkthet med varandra. Det blir inte så artigt.
– Från mitt perspektiv var det inte för att de var vänner, säger Sandra, utan för att de är jävligt bra och de passar för rollerna. Inte för att de är lika originalpersonerna, men det finns en energi hos Johan som passar Matias. Det är känslorna som styr, de är snabba och intensiva. Medan Martin och Gustaf är mer eftertänksamma. Jag såg nog inte samma fördel med deras verkliga vänskap som Jesper gör, som jobbar med regin.
"Skottskadan är riktigt gross".
När jag frågar hur de rent logistiskt jobbade med filmandet ute i ödemarken skiner Karl Fredrik Ulfung upp:
– Vi var ute i öknen någon timme från stan, tillräckligt för att man inte skulle kunna ana den. Men vi sov inte över där eller så. Några i teamet ville filma helt off, ute i den Namibiska öknen. Men det hade varit ett logistiskt kaos. Det är härligt att höra att det känns som att vi var långt ute i ödemarken.
Något annat som kan vara härligt att höra är att skottskadan i filmen var bland det äckligare jag har sett i skottskadeväg.
– Vet du, den är helt modellerad efter den riktiga skottskadan, säger Jesper nöjt. Vi hade videofilmer på den och man tror verkligen inte att det är sant. Maskörerna kom först med ett förslag som inte höll måttet, så de fick bygga en hel arm efter Matias Varelas vackra högerarm så att skottskadan kunde gå rakt igenom. Vi var bara tvungna att ha med när de häller en massa desinfektionsmedel över den. Och jag håller med dig det är riktigt gross. Varenda visning vi har haft så sitter ju folk och kippar efter andan.
"Fängelset var som en stad".
En stor del av "438 Dagar" utspelas i ett Etiopiskt fängelse, där vakterna alltid ser åt andra hållet och Martin och Johan tvingas anpassa sig efter ett laglöst system. Fängelset, som känns som en liten kaotisk stad, är helt uppbyggt och konstruerat.
– Det tror jag är rätt unikt, säger Jesper. Vi byggde upp det i en nedlagd träfabrik och skapade stånd för barberare och affärer, och kyrkor och moskéer av gamla plåtskjul. Sen befolkade vi det med en massa statister och bara lät det få leva. Sedan gjorde vi vandringar och scener genom det.
Hur styrde du upp statisterna? Du gav dem olika arbeten att sköta och så gjorde de resten själva?
– Ja, de flesta greppade det direkt och visste vad de höll på med, vilket syns. Det uppstod tjafs och folk hade kul, det blev väldigt levande. Det var bara frustrerade att inte kunna vara där längre, men 300 pers kostar ju en del så vi fick maxa allt och köra till sista sekund de dagarna.
"Vi kunde inte filma i Etiopien".
"438 Dagar" utspelas som sagt i Etiopien men är filmad i Sydafrika. Karl Fredrik förklarar varför de inte kunde filma i landet där allt utspelas:
– Det berodde på säkerhetsläget, vi hade inte kunnat göra den här filmen om Johan och Martin där. Då hade vi nog kunnat riskera att hamna i fängelse själva.
Men det står i slutet av filmen att läget i Etiopien har blivit bättre? Kände ni er skyldiga till att skriva ut det?
– Nej, men även om läget är bättre så är de knappast redo att låta oss svenskar komma dit och göra en regimkritisk film, säger Sandra.
– Vi hade nog inte fått så mycket hjälp heller, inflikar Jesper. Det skedde en del förändringar i Etiopien när vi filmade och jag tror att det är intressant för tittaren att få veta att det går åt ett bättre håll. Det var den enda anledningen att vi skrev ut det.
"Det kan ibland vara ganska ensamt att vara inne i sin egna vision".
"438 Dagar" är Jesper Ganslandts sjätte spellångfilm sedan debuten med "Farväl Falkenberg" från 2006. Ifjol släppte han både det lysande flyktingdramat "Jimmie" och Daniel Radcliffe-thrillern "Beast of Burden". Trots att flera av hans filmer har nominerats till diverse Guldbaggar är detta hans första riktiga högbudgetfilm.
– Jag har gjort samma sak, men med fullt stöd och bra resurser. Jag har inte behövt kreativt kompromissa, snarare tvärt om. Precis som jag gillar att arbeta, har jag kunnat blanda amatörer med erfarna skådespelare. Improvisera och hitta tillbaka till manuset. Nu hade jag förtroende, tid, statister och resurser. Jag har länge varit sugen på att kunna växla upp dessa element i en större historia. Och detta är ju det, en större och mer episk historia. Samtidigt som den är väldigt personlig. Det kan ibland vara ganska ensamt att både skriva och regissera, att vara helt inne i sin egen vision. Sitt eget navelskåderi.
När vi pratades vid för ett tag sedan var du aktuell med "Jimmie", samtidigt som du höll på att klippa Beast of Burdon och förbereda dig inför att gå in i detta projektet. Det måste ha varit väldigt stressigt?
– Ja, det var kanske inte optimalt för min familj. Men jag kände inte heller att jag kunde säga nej till detta.
Ska du slänga dig in i elden nu igen?
– Jag får nog börja tänka på det nästa vecka tror jag. Jag har något som är på gång, men det är inget som är officiellt eller påskrivet ännu. Man får se lite vad som händer nu, vart man hamnar själv eller vad som kommer till en. 438 Dagar var ingen film som jag själv ansökte om, vilket var häftigt i sig.
"Avantgardet är grymma!"
Vi avrundar intervjun med att rikta uppmärksamheten mot Peter Birro, som regidebuterade med Avantgardets musikvideo "Horsepundarpop". När filmen kommer på tal brister Peter ut i skratt:
– Ja, det blir nog bara den filmen. Jag är så himla glad över mitt jobb och har en enorm respekt för regissören och dennes jobb. Allt som skall hållas i huvudet och alla beslut som måste tas. Den där musikvideon var en bra erfarenhet och det var jättekul att jobba med Rasmus Arvidsson. Avantgardet är grymma, men jag tror att att min regikarriär stannar där.