Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Erika Wasserman om Året jag slutade prestera och började onanera

Erika Wasserman om Året jag slutade prestera och började onanera

Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Intervju
12 november 2022
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Intervju
12 november 2022

"Netflix räddade filmen"

Erika Wasserman är bioaktuell med komedin “Året jag slutade prestera och började onanera”. Filmtopps Eric Diedrichs har pratat med den regidebuterande producenten och manusförfattaren.

Erika Wasserman
Erika Wasserman. Foto: Johannes Helje.

Årets svenska komedi bjuder på den underbara titeln Året jag slutade prestera och började onanera, som för tankarna till en sorts bizarroversion av Seinfeld-avsnittet med motsatt effekt – när George Costanza SLUTADE onanera och började prestera, lärde sig nya språk och blev bäst i test. I övrigt har dock inte filmen och sitcom-avsnittet särskilt mycket gemensamt.

Här följer vi en egocentrisk affärskvinna och småbarnsförälder med en make som gnäller om att vara bortprioriterad (en lek med klassiska, stereotypa könsroller). Hon spelas av en lysande Katia Winter och finner sig snart – av en seriehändelser – hem- och arbetslös. Vägen till upprättelse stavas onani.

– Jag saknade en relaterbar komedi där det kändes som att karaktärerna existerade på riktigt. Alltså, karaktärer som man har omkring sig i familj eller vänner eller kollegor. Att komiken ligger i situationerna och inte i repliker eller hur man spelar det. Där har jag kollat mycket på Curb Your Enthusiasm, den danska TV-serien Klovn och Ditte & Louise. Helt enkelt att tro på människorna som är med och låta situationerna utgöra komiken, berättar Erika.

Varför tror du att det inte görs fler renodlade komedier? Det är mycket riktigt en bristvara.

– Jag tror det finns utrymme för mer edgy komedi. Det har kanske länge präglats ev av en mer renodlad sketch-kultur. När jag har försökt pitcha in grejer som befinner sig mer i någon sorts intellektuell komik, så har det uppfattats som problematiskt med “för mycket utveckling av karaktärerna”.

Året jag slutade prestera och började onanera
"Året jag slutade prestera och började onanera". Foto: Scanbox Entertainment.

Positiva reaktioner från publiken

När jag såg filmen på Way Out West skrattades det högt i salongen på ett sätt som känns rätt ovanligt. Enligt Erika har den typen av reaktioner följt filmen därefter. 

– Det var en väldigt rolig visning i Göteborg eftersom det var första gången som en publik fick se den. Jag blev så himla glad över att det fungerade så fint. Sedan har det fortsatt, det har liksom varit samma reaktioner på alla visningar vi har haft efter det.

Är det någon särskild scen som sticker ut där folk har skrattat mest, eller är det olika fördelningar av skratt beroende på publik?

– Nej, det har faktiskt varit väldigt genomgående. Onanitalet på jobbet när hon står upp för sin rätt att ja, helt enkelt inte behöva skämmas liksom. Även “dödsorgasmen” har visat sig vara en humorhöjare. Vi hade otroligt kul när vi spelade in den.

Året jag slutade prestera och började onanera
Foto: Scanbox Entertainment.

Fick en kraschkurs i regi

Erika Wasserman har haft en rätt ovanlig väg till registolen då hon först har varit producent för hyllade titlar som “Avalon” (2011), “Under pyramiden” (2016) och “Gräns” (2018).

– Det kanske inte är så vanligt, utan det är vanligare med att skådespelare börjar producera. Jag var inte ens säker på att jag skulle fixa det här. Tanken var inte att jag skulle regissera, men jag spelade in en pilot eftersom jag hade alla scenerna i huvudet. Sedan fick vi så fin respons och ingen ifrågasatte mig som regissör. Jag har också varit väldigt kreativt involverad i alla mina projekt, så steget var ju inte att gå från noll till detta.

Hade du snappat upp regitips från tidigare grejer du producerat eller började du helt från scratch? Hur gör man liksom? Okej, nu är det första dagen och jag ska börja regissera.

– Jag tog ett snack med Ali Abbasi som regisserade Gräns, Tarik Saleh som gjorde Under pyramiden och så praoade jag hos Jesper Ganslandt när han spelade in Snabba Cash så att jag kunde iaktta allt det tekniska som jag aldrig har behövt engagera mig i. Jag besökte även Anna Zachrisson under arbetet med Snöänglar. Det blev liksom min egna lilla kraschkurs att prata med folk som hade den erfarenhet som jag saknade.

Året jag slutade prestera och började onanera
Katia Winter i "Året jag slutade prestera och började onanera". Foto: Scanbox Entertainment.

Netflix räddade filmen

Lektionerna tycks också ha lönat sig. I filmen får Erika fram det bästa av flera av sina skådespelare, inte minst Katia Winter och Henrik Dorsin.

– Alla var helt fantastiska. Så duktiga och professionella. Henrik var otroligt kul och väldigt sympatisk och vi hade var väldigt roliga improvisationer. Jag gav honom en backstory om att han hade en goldendoodle som hette Lasse, så spann vi vidare på det. Och Katia också. Det var ju lyx liksom att jobba med så otroligt grymma skådespelare, säger Erika.

När du kom med den här idén, var det svårt att få den finansierad? Hur har banan sett ut?

– Det var inga självklarheter någonstans. Det är ett litet nålsöga att få igenom sin film och finansiering. Vi fick stöd av Filminstitutet, men det var inte självklart. In i det sista var det oklart om vi skulle få pengarna eller inte. Vi tävlar mot andra projekt liksom. Sedan fick vi nej från SVT och alla regioner. Att Netflix köpte upp TV-fönstret räddade den här filmen. Vi hade också stöd från vibratorföretaget Lelo.

Utan Netflix hade du alltså inte kunnat göra filmen?

– Nej, så ser det ut. Scanbox har ju också varit väldigt stöttande under hela processen och är vår biodistributör. Nästa år går filmen upp på Netflix, som har köpt rättigheterna för hela världen, så den kommer att visas överallt.

Skulle du kunna tänka dig att göra en film direkt för Netflix?

– Ja, jag älskar bio, men nu finns vi ett monopol och en Filmstad som ägs av amerikaner utan något ansvar för svensk film utan bara har siffror att ta hänsyn till. Det är väl nackdelen med att filmavtalet sades upp, att det inte längre finns någon avtalspart som kan driva att svensk film har en särskild plats att visas på. Då tycker jag att det är viktigare att en film kommer ut och når en publik än exakt hur det görs.

Med det tackar vi Erika Wasserman för pratstunden. “Året jag slutade prestera och började onanera” visas nu på bio. Passa på och se den, det är en mycket underhållande komedi.

NÄSTA ARTIKEL