Djupdykning: Walt Disney under Andra världskriget

Djupdykning: Walt Disney under Andra världskriget

Uppdaterad 08 september 2022 kl. 15:09 | Publicerad 08 maj 2018 kl. 16:05

Vår artikelserie "Hollywoods Historia" fortsätter – med fokus på Walt Disney och andra världskriget.

I del 16 av Hollywoods Historia går vi in på 1940-talet. Vi inleder det nya årtiondet med att rota i en av filmvärldens mest omstridda frågor: vilken inställning hade Walt Disney till Nazityskland? Frågan är svår att bena ut och många gånger motstridig. Följ med oss på en djupdykning som tar oss från nazistiska möten och antisemitiska inslag i Disneykatalogen till ren kritik och förlöjligande av Adolf Hitler.

Walt Disney – sympatiserade han med nazisterna?

Frågan om Walt Disneys inställning till Nazityskland och den nationalsocialistiska ideologin har varit aktuell för diskussion ända sedan kriget ägde rum och lyfts fram än idag. Med tydligt rasistiska och delvis antisemitiska inslag i sina tecknade filmer under 30- och 40-talet har filmpionjären anklagats för att ha varit för vänligt inställd till Hitlers politik. I Peter Fotis Kapnistos bok, Hitler’s Doubles, citeras den kända Disneyanimatören Art Babbitt. Han jobbade nära Walt Disney och hävdade en gång att:

“Strax innan vi klev in i Andra världskriget fanns det en liten, men väldigt lojal, som jag antar var laglig, grupp anhängare till det nazistiska partiet... Det hölls öppna möten, vem som helst kunde delta, och jag ville själv se vad som pågick. Vid mer än ett tillfälle kunde jag se Walt Disney och Gunther Lessing [Disneys advokat] där, tillsammans med massvis av kontroversiella nazi-bundna Hollywood-personligheter. Disney gick hela tiden på dessa möten."

Något annat som talar för filmmogulens tyskvänlighet är att endast en månad efter den ökända Kristallnatten år 1938, bjöds den tyske och Hitleranlitade filmmakaren Leni Riefenstahl in av Disney och fick en privat rundtur av hans studio. Han visade henne några sketcher med Musse Pigg, men när hon erbjöd att visa sin senaste film, Olympia, en tysk propagandafilm om OS i Berlin 1936, tackade han nej. Anledningen sägs vara att han var orolig för hur hans rykte skulle påverkas om han visade för stort intresse för tyskarnas verksamhet.

Spekulationerna kring varför han överhuvudtaget bjöd in Riefenstahl har bland annat kretsat kring att han genom henne försökte övertala Tyskland att importera hans filmer efter att Hitler förbjudit alla icke-tyska produktioner, speciellt från Hollywood som han menade styrdes av judarna.

Adolf Hitler och Leni Riefenstahl.
Adolf Hitler och Leni Riefenstahl.

Disneys roll under kriget

När USA drogs in i Andra världskriget efter Japans attack mot Pearl Harbour den 7 december 1941 fick Disney annat att tänka på. Representanter från den amerikanska militären kontaktade honom i samband med attacken då armén önskade att förvandla delar av studion till en försvarsanläggning som skulle skydda närliggande flygplansfabriker mot luftanfall. Flottan önskade också animerade filmer som användes i utbildningssyfte för deras sjömän.

I maj 1942 gjorde den klassiska Disneykaraktären Kalle Anka för första gången entré i kriget i kortfilmen Donald Gets Drafted där han uppmanade landets invånare att ta värvning i armén. Året därpå kom The Spirit of ’43 (se klipp nedan). Där visade Kalle hur viktigt det var att det amerikanska folket sparade sina pengar så att de kunde betala sina skatter ordentligt då varje dollar var viktig i finansieringen av kriget. Filmen sågs av över 26 miljoner amerikaner, varav mer än en tredjedel medgav att de tack vare Kalle började spara sina inkomster.

Samma år kom två andra filmer som propagerade för Amerika. På beställning av den amerikanska regeringen skapades Der Fuehrer’s Face (Donald Duck in Naziland). I filmen är Kalle Anka nazist och bor i ett militärläger. Han väcks av ett marscherande band som går runt och hyllar Tyskland, Hitler och hela naziregimen. Under frukosten tvingas han läsa Mein Kampf och medan han jobbar i ammunitionsfabriken måste han göra tecknet för Seig Heil varje gång Hitlers porträtt dyker upp.

Filmen försökte illustrera den diktatur som Nazi-Tyskland utgjorde och hur styrda och kontrollerade dess befolkning var. Den förlöjligar nazisterna och deras japanska allierade, samtidigt som den i kontrast framhäver vilket fritt och demokratiskt land USA är att leva i. Filmen belönades samma år med en Oscar för Bästa animerade kortfilm.

Den andra filmen, Education for Death: The Making of a Nazi, var mer tänkt att vara informativ än underhållande. Utan någon av de klassiska karaktärerna är produktionen en filmversion av Gregor Ziemers bok, Education for Death. Handlingen följer den unga tyske pojken Hans, från födseln fram tills han blir vuxen och visar hur landet formade sina invånare till att bli nazister. (Ljudet i klippet ordnar upp sig efter 00:33).

Totalt tillverkade Disneys studios över 62 000 meter film mellan 1942 och 1943, vilket är fem gånger mer än vad de gjort under fredstid.

Nazist eller patriot?

Men trots sina insatser för sitt land, och propagandafilmerna mot Hitler och nazisterna, finns det som tidigare nämnt faktorer som ändå talar för att Walt Disney hade antisemitiska åsikter. Förutom att han deltog i politiska möten fanns det även synliga drag i några av hans kortfilmer. Ett klassiskt exempel är ur Tre små grisar. Vid cirka 05:30 har vargen klätt ut sig i hopp om att lura grisarna att släppa in honom. Klädd som en judisk dörrförsäljare med stor säckig rock, lång näsa, glasögon och stort skägg. I en senare version gjordes animeringen om och den judiska karikatyren togs bort.

Med andra ord är det lätt att se Disney som en nazistsympatisör som såg ner på den judiska folkgruppen. Men samtidigt har röster höjts som försvarat honom. Bland annat gick författaren Todd James Pierce i en artikel publicerad i februari 2014 på sin hemsida”Disney History Institute” ut och hävdade att:

"Dessa val visar – särskilt med nutida standarder och några dåtida – en brist på finkänslighet i frågor om etnicitet. Men under den eran var den här typen av visuell humor om folks påbrå vanlig i amerikansk underhållning. De mest anstötliga exemplen av judisk humor slutade i början på 30-talet i Disneys studio, men på Warner Brothers (i Looney Tunes-serierna) fanns de kvar en bra bit in på 40-talet.

Med andra ord lever frågan vidare. Väger allt det positiva Disney har gjort för barn och vuxna över hela världen upp för de åsikter han spred under sina tidigare år? Eller borde de åsikter han delade lyftas fram mer idag och skapa en ärligare bild av vem den legendariska filmmakaren egentligen var?

Källförteckning: 

  • https://www.pastemagazine.com/articles/2017/06/walt-the-quasi-nazi-the-fascist-history-of-disney.html

  • https://www.nytimes.com/2011/09/25/movies/conflicting-voices-in-lars-von-triers-words-and-works.html?scp=1&sq=And%20Now%20a%20Word%20from&st=Search

  • http://www.spiegel.de/international/germany/donald-versus-hitler-walt-disney-and-the-art-of-wwii-propaganda-a-641547.html

  • http://www.criticalcommons.org/Members/sammondn/clips/disneys-education-for-death-the-making-of-a-nazi/view

  • http://www.vulture.com/2013/12/walt-disney-anti-semitism-racism-sexism-frozen-head.html

  • http://www.disneyhistoryinstitute.com/2014/02/in-defense-of-walt-walt-disney-and-anti.html
ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL