Wild Bunch

Porträtt: Sam Peckinpah (1925-1984)

Eric Diedrichs | Artikel
22 april 2015
Eric Diedrichs | Artikel
22 april 2015

Sam Peckinpah var under 70-talet många gånger ett större namn för sina kontroverser snarare än för sina filmer.

Drog- och alkoholmissbruket i kombination med bråk med skådespelare och producenter, ständigt överskridande budget, kraftiga förseningar och kontroversiellt våldsamma filmer bidrog till att Peckinpah hade svårt att få sina filmprojekt igenom. När filmerna väl var inspelade blev de ofta kraftigt nedklippta av både filmbolagen och censurmyndigheten.

sam

Resultatet blev att många av hans filmer under lång tid visades i variationer som ofta missförstods och sågades av kritikerkåren. Ett exempel på när denna censur helt och hållet förändrade regissörens intuitioner var i den utdragna och provokativa våldtäktsscenen i Straw Dogs (1971). I Peckinpahs version så verkar Amy (Susan George) till en början finna en viss njutning i att hennes ex-pojkvän förgriper sig på henne, men snart går saker och ting överstyr och hon får totalpanik och försöker slingra sig ur hans hårda grepp. I bioversionen klipptes scenen på ett sätt så att det framstod att hon bara njöt av att bli våldtagen, något som vevade igång en diskussion om att Peckinpah skulle ha en mans-chauvinistisk och misogyn kvinnosyn.

Det är spännande att följa Peckinpahs utveckling. I början av sin regikarriär så skapade han främst klassiska westernfilmer i gammaldags Hollywoodanda i mer av ett John Ford-stuk. Progressivt blev hans filmer mer utmanande och hans western betydligt skitigare, elakare och våldsammare.

Sam Peckinpahs favoritingredienser:

 

  • Snabba klipp. Peckinpahs filmer utgörs ofta av snabba korta klipp som många gånger bryter av det traditionella berättarflödet. T.ex. i öppningsscenen i Pat Garett and Billy the Kid där de korta klippen som blixtrar förbi representerar vad som komma skall. Eller i The Getaway där korta klipp på antiloper som springer fritt plötsligt varvas med bilder från ett fängelse. Detta knep har tveklöst inspirerat Oliver Stone.

 

 

  • Slow motion. Denna hets av korta snabba klipp brukar avlösas med en utsökt slow motion-hantering. Personligen har jag många gånger svårt för slow motion då det oftast används för att övertydligt förtydliga saker som sker i filmer, men Peckinpah använder de långsamma tempot som ett närmast poetiskt hantverk där det snarare handlar om att förgylla den visuella upplevelsen än att dumförklara publiken.

 

 

  • Våld. Sam Peckinpah ansågs glorifiera våld och den urtypiska mans-mannen som håller sina kvinnor i kort koppel samtidigt som han super sig genom en stenhård berättelse i en lika hård och förljugen värld. Det intressanta här är att detta stred rakt mot regissörens intentioner. Enligt Sam Peckinpah själv så ville han skrämma folk med sitt våld. Han ville visa hur olika sociala strukturer kunde fördärva människan och hur kvinnan blev ett samhällets offer. Till hans förvåning verkade biopubliken älska våldet snarare än bli skrämd av det.

 

Peckinpahs tre bästa westernfilmer

3. De red efter guld (1962)

Peckinpahs andra långfilm var på många sätt ett årtionde före sin tid. Till en början slår filmen an som en klassisk western med Hollywood-musik, moraliserande dialoger och dikotoma karaktärer, men halvvägs in i filmen snarare visar den sig snarare ligga närmre revisionistisk western. Karaktärerna blir allt mer och mer motsägelsefulla och opålitliga och det är många gånger svårt att veta vems moralkompass du ska orientera dig efter. Här finns också en obehaglig våldtäktsscen som till skillnad från klassisk western där indianer ofta framstod som monster, visar hur bestialisk den vita mannen kan vara och ruckar på den enkla moralkompassen de äldre filmerna förhöll sig till.

2. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

billy

Filmen som Sam Peckinpah förutspådde skulle bli hans definitiva mästerverk är ur många aspekter en fantastisk film. Här får vi följa den köpta före detta banditen Pat Garrett (James Coburn) under hans jakt på sin partner Billy the Kid (Kris Kristoffersson). I en av de ledande birollerna ser vi Bob Dylan som också har skrivit filmens fenomenala soundtrack.

Tyvärr så släptes Pat Garett and Billy the Kid i en kraftigt nedklippt version som fick både biopubliken och kritikerkåren att vrida sig på huvudet. Peckinpah själv lär ha ställt sig upp och urinerat på filmduken när han fick se vad bolaget hade gjort med hans film. Nu på senare år har filmen kommit i en ny utgåva som ska vara väldigt lik Peckinpahs version.

1. The Wild Bunch (1969)

wild-bunch-1

The Wild Bunch brukar tituleras som Sam Peckinpahs stora mästerverk. Denna våldsamma och kompromisslösa westernskildring kastar betraktaren in i Förenta staterna i början av 1900-talet. Pike Bishops gamla laglösa gäng ämnar att göra en sista stöt innan de pensionerar sig, men blir attackerade av Bishops forna partner Deke Thorntons nya gäng och en blodig strid bryter ut. Pike och överlevande flyr ner till Mexiko, men friden varar inte länge.

Att The Wild Bunch är Peckinpahs främsta film är egentligen svårt att avgöra då Pat Garrett och Billy the Kid i princip är lika bra, (båda är med på vår lista över de bästa westernfilmerna) men det var genom den här filmen som Peckinpah säregna stil först blommade ut - även om den började knoppa tidigt - och det är med det i åtanke jag har valt att ranka den högst.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.