Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Hero gradient image

Om Queera monster inom skräckvärlden – Från Psycho till Jennifer's Body

Charlotta Lundborg | Artikel
03 augusti 2019
Charlotta Lundborg | Artikel
03 augusti 2019

Queerhet inom skräckvärlden är en komplicerad historia.

psycho
Anthony Perkins som Norman Bates i Psycho. Foto: Universal Studios

Queera karaktärer inom skräckgenren har en lång och komplicerad historia. Jag har tidigare skrivit om hur skräck ofta haft ett vitt perspektiv, och detsamma kan sägas om hetero- och cisnormer. Queera karaktärer har dock varit närvarande men oftast som skurkar. 

Allt ifrån Marya Zaleska (Gloria Holden) i Draculas dotter och Norman Bates (Anthony Perkins) i Psycho, till Buffalo Bill (Ted Levine) i När lammen tystnar. De flesta klassikerna har mer eller mindre mänskliga monster som kan tolkas som homoerotiska och/eller könsöverskridande.

Att HBTQ-personer setts som avarter, sjuka och farliga genom mänsklighetens historia är knappast något nytt, vilket också avspeglats i populärkulturen. Just inom skräckgenren har de kanske skildrats på de mest kontroversiella sätt. Med tanke på att skräck redan har en högre åldersgräns, har filmerna kunnat vara mer explicita än andra, men ändå rikta sig till en normativ publik. Att dessutom försöka chocka och äckla publiken med könsöverskridande uttryck eller åtrå hör också genren till. Från början med mer implicita antydningar till mer regelrätta våldtäktsscener och dylikt i senare produktioner.

Även om de queera tolkningarna finns på filmremsan kan de också antydas i produktionen. Det sägs att Alfred Hitchcock kände till Anthony Perkins läggning när han fick rollen som Norman Bates för att göra karaktären mer “trovärdig”. Efter Psycho raserades Perkins karriär som flickidol och resten av sitt liv fick han medverka i otaliga B-skräckfilmer, innan han dog till följderna av AIDS 1992. Manusförfattaren till Terror på Elms Street 2: Freddys hämnd, David Chaskin, erkände nyligen att han skrev filmen som en allegori om homofobi under AIDS-epidemin.

Skräckklassikerna bjuder på Queera tolkningar.

Jeff Golblum i Flugan.
Jeff Goldblum i Flugan (1986). Är hans förvandling en allegori för AIDS? Foto: 20th Century Fox.

Queera teman och tolkningar går att hitta i många av skräckklassikerna. Flugan (1986) kan ses som en allegori för AIDS. I Fright Night (1985) lever två killvampyrer i ett parliknande förhållande. I Motorsågsmassakern (1974) tar Leatherface sig an modersrollen i sin dysfunktionella familj och applicerar make-up på sina stulna ansikten. För att inte tala om lesbiska vampyrer, som var en egen genre under 1970-talet.

Även i Sverige finns det några exempel där den kändaste kanske är Låt den rätte komma in. Eli/Elias (Lina Leandersson) är en kastrerad pojke och vampyr, som blir tillsammans med huvudpersonen Oskar (Kåre Hedebrant). Något som förklaras mer utförligt i bokförlagan.

Ofta ligger skräcken i hotet om sexuellt våld, men ibland handlar den istället om lockelsen av den queera livsstilen (som ofta leder till fördärv). Michael (Jason Patric) i The Lost Boys (regisserad av homosexuelle Joel Schumacher), blir lockad av vampyrernas utanförskap. Främst kanske av Star (Jamie Gertz) men också av David (Kiefer Sutherland). Och glöm inte den inoljade saxofonmannen. 80-talet var verkligen en annan tid.

Skräcken för "the imposter".

sleepaway camp
Felissa Rose som Angela/Peter Baker i Sleepaway Camp. Foto: United Film Distribution Company.

Såklart finns det HBTQ-personer som är skurkar i verkligheten, precis som inom alla samhällsgrupper. Det är inte det som är problemet inom populärkulturen. Det är snarare att den övervägande representationen har varit negativ. Skräckgenren tar det till en helt ny dimension där homosexuella och transpersoner ofra är mordiska på grund av sin identitet, något som såklart inte stämmer med verkligheten.

I Insidious: Chapter 2 tar en man på sig kvinnokläder och går också ut och mördar människor. Den enda förklaringen publiken får, är att han gör detta är på grund av att hans mamma tvingade honom att klä sig i kvinnokläder som ung. Nej, det är väl inte kul att ta på sig kläder man inte vill, men gör det verkligen folk till mördare?

Ofta hamnar slutklämmen ofta också i att: kvinnan var egentligen en man! Vilket också understryker den bristande förståelsen dessa filmer har för könsidentitet. Är någon en transkvinna, är hon också en kvinna och inte en man. Vad detta egentligen demonstrerar är rädslan för att någon inte är vad hon utger sig att vara. En man som låtsas att vara kvinna, eller ännu "värre", en man som vill vara kvinna. En imposter.

De kritiska rösterna har höjts.

Megan Fox i Jennifer's Body.
Megan Fox i Jennifer's Body, en modern HBTQ-klassiker. Foto: 20th Century Fox.

I och med att HBTQ-personers rättigheter har stärkts har även de kritiska rösterna om porträtteringen av queera personer inom skräck höjts. Men det finns också HBTQ-personer som har en förkärlek för dessa monster. För vissa kanske det är ett sätt att slå tillbaka när en själv blir demoniserad av samhället. Något som fortfarande sker om man till exempel tittar på fansen till filmer som Jennifer's Body. Att som queer växa upp i en samtid där kärlek eller brytandet av klädkoder många gånger anses vara fel, är så klart fruktansvärt. Att vissa griper efter halmstrån av representation inom media har gjort att även de mest våldsamma karaktärerna har setts på med ömma blickar.

Det finns många olika anledningar till att vissa filmer blir älskade hos den queera publiken. När Netflix (enligt ryktet i alla fall) råkade lägga The Babadook under sin HBTQ-kategori kliade publiken sig i huvudet och undrade vad de missat i filmen. Men snart bestämdes det att det självklart var monstret Babadook själv som var queer och han blev snabbt omfamnad av sitt nya community.