Manusbloggen | Oscarsanalys 2020 (del 2): Jojo Rabbit
Den perfekta balansgången mellan skratt och gråt.
"Manusbloggen – allt om att skriva manus" fortsätter sina Oscarsanalyser. Denna gången är det Taika Waititis härliga "Jojo Rabbit" som ska granskas. Manuset kammade hem en Oscar för bästa adapterade manus.
Taika Waititis friska fläkt till film, "Jojo Rabbit", är en av de starkare bioupplevelserna jag haft de senaste åren.
Jag satte mig i biostolen med höga förväntningar och trots att jag hade en av de sämsta platserna, i en av Filmstaden Sergels sämsta salonger, med stolsgrannar som gnabbade, oförklarligt ställde sig upp, och som kommenterade både det ena och det andra under filmens gång (ja okej, jag har förstått att du inte gillar Hitler men däremot tycker att “han Alfie Allen från Game of Thrones” är kanonsnygg) så lämnade jag salongen fullkomligt golvad.
Usla förutsättningar och skyhöga förväntningar brukar bara sluta på ett sätt – med extrem besvikelse. Så var dock inte fallet denna gången och jag tror att det som i slutändan stod för knock-outen var den perfekta balansgången mellan det fullkomligt fåniga och det som var så hjärtskärande sorgligt.
Jag gick in i biosalongen med förhoppningen om att skratta i dryga 100 minuter, men jag var inte beredd på mängden tårar jag skulle fälla. Av den anledningen kommer denna Oscarsanalys att fokusera på hur Taika Waititi krattade för de känslomässiga extremerna.
En värld presenterad med omsorg
Jag skulle påstå att en av de faktorer som gjorde det möjligt för Waititi att röra sig mellan skratt och misär är hur medvetet han presenterade förutsättningarna för sin värld. Samtidigt som han etablerade satiren och den upphöjda, spårade humorn, så portionerade han gradvis ut ledtrådar som viskade om att filmen inte tänkte backa för att också behandla genuin sorg.
Det finns så klart oändligt med metoder för att presentera förutsättningarna för sin värld, men om vi tillåts dra generaliseringarna till sin spets så skulle jag koka ned möjligheterna till två huvudsakliga kategorier:
- Att gå rakt på sak och visa världens extremer redan i inledningen. Det här är en metod som ofta används för berättelser som står långt ifrån realismen. Action, sci-fi, fantasy, etc. brukar ofta inleda med en sekvens där förutsättningar etableras, innan själva berättelsen börjar. Ta exempelvis öppningssekvensen i The Matrix (1999), i vilken vi får se Trinity (Carrie-Anne Moss) trotsa fysikens lagar i sin kamp med polis och agenter, och sedermera transporteras från världen genom en telefonkiosk. Vi vet inte helt vad det är som försiggår, men vi är från den punkten beredda på det mesta.
- Att portionera ut informationen gradvis och låta tittaren upptäcka reglerna allteftersom. Den här metoden funkar bättre för mer lågmälda berättelser eller sådana som bottnar i någon form av realism. I dessa riskerar inte nya regler att rycka tittaren ur berättelsen, om de presenteras längre fram i storyn.
När du skriver ett manus kommer du garanterat att använda dig av båda metoderna, medvetet eller ej, men du kommer sannolikt ha en av tillvägagångssätten som huvudapproach.
Det jag vill påstå att Waititi gjorde så skickligt i Jojo Rabbit var att han etablerade satiren och den skruvade tonen (som trots allt är den bärande i filmen) genom metod ett, medan han portionerade ut de mörkare aspekten av berättelsen genom metod två.
Jojo Rabbit – Oscarsanalys
OBS! INNEHÅLLER SPOILERS!
Redan på s. 2 i manuset presenteras, på ett lekfullt sätt, Jojos (Roman Griffin Davis) låtsaskompis i form av Hitler (Taika Waititi). Vi vet med andra ord vilken upphöjd, skämtsam verklighet vi kommer att vistas i redan från första minuten.
För att tittaren inte ska känna sig fullständigt lurad när Jojos mamma Rosie (Scarlett Johansson) väl dör, så har Waititi däremot – med försiktighet och medvetenhet – byggt upp möjligheterna för vad karaktärerna kan förlora inom ramarna för filmens värld.
Precis som vi diskuterade i analysen av Knives Out – där en plot twist byggs med hjälp av vilseledning samtidigt som något annat krattas för i bakgrunden – så fungerar etablerande av den extremt muntra och fåniga tonen som avledningsmanöver för misären som lurar i bakgrunden.
Låt oss tittare närmare på de strategiska valen som leder till filmens mörkaste punkt:
Sida 11:
På sida 11 i Waititis manus får vi de första indikationerna på att karaktärerna i berättelsen inte är helt skyddade från död och mörker – den sprudlande tonen till trots.
I sekvensen då Jojo får sitt smeknamn, "Rabbit", gör Waititi det klart för tittaren att det här är en värld där även det försvarslösa, som vi känner med och skulle definiera som det "goda", kan förlora livet.
Efter att Jojo inte mäktat att ta kaninen av daga så gör Hans (Sam Haygarth) det, skoningslöst och kallblodigt.
Jag skulle säga att det här är det första steget som berättar vad som står på spel i filmen.
I scenen innan får vi dessutom se Jojo rikta sig mot himlen när han säger godnatt till "Inga". Vilket leder oss in på nästa steg ...
Sida 17:
Sedan, på sidan 17, efter att Jojo sprängt sig själv i luften och överlevt, så får vi bekräftat att vår hjälte är immun mot att förlora sådant som ligger honom nära hjärtat.
Vi vet sen tidigare att Jojos pappa på något sätt befinner sig ute i kriget och nu bekräftar Jojo och Rosie att de dessutom saknar ytterligare en familjemedlem: Inga.
Plussar vi ihop Jojos, till himlen riktade, godnatt på s.10 med bekräftandet av Ingas frånvaro på s.17 så förstår vi att Jojo förlorat någon som står honom nära.
Vid det här laget här Waititi alltså etablerat att inte ens det mest försvarslösa är förskonat från döden. Inte heller är vår protagonist förskonad från att förlora dem som ligger honom närmast hjärtat.
Sida 21–22:
På s.21–22 tar Waititi det första ordentliga avstampet bort från den lätta, lekfulla tonen i filmen. Här tvingas vi stanna upp och, likt Jojo, ta in synen av de hängda människorna som berövats sina liv.
Portionerat ut över den första akten har vi nu fått den underliggande informationen om vad som gäller för berättelsens värld:
- Det är en värld som inte backar för att skada det "goda".
- I den är Jojo inte är skyddad från att förlora det han älskar.
- Dessutom är det en värld där vi kan beskåda något så mörkt som mänsklig avrättning – och Waititi är inte rädd för att låta oss vila några ögonblick i mörkret.
Waititi har smugit in informationen samtidigt som den lättsamma tonen ändå alltid fått ta över och vara ledande i filmen. De gradvisa planteringarna har gjort att vi vet vad som står på spel i den andra akten efter att Jojo har upptäck Elsa (Thomasin McKenzie).
Vi kanske inte tänker på det hela tiden, med någonstans är vi medvetna om att det värsta lurar runt hörnet. Även för vår protagonist. Det ökar spänningen och får oss mer investerade när Waititi drar åt snaran (verkligen no pun intended) under andra akten.
Sida 76:
På s.76 kommer slutligen nådastöten som Waititi hela tiden har krattat för i bakgrunden – Rosies död. Presentationen är dessutom en mästerlig manipulation av tittarens känslor.
Under filmens gång har vi fått uppleva fjärilen som en symbol för de positivaste av känslor. I den här scenen blir fjärilen i stället en avledningsmanöver för att verkligen kunna få oss att känna.
Att Waititi portionerade ut de mörkare aspekterna av världen, men lät huvudfokus ligga på satiren, gör att vi blir chockade, men inte lurade, när vi förstår att det är Rosie som blivit hängd.
(Rian Johnson hade varit stolt över den här emotionella twisten).
Förarbetet gör att Waititi kan ta ut svängarna i scenen och bygga fallhöjden för både Jojo och tittaren. Han vaggar oss in i tryggheten med fjärilen och rycker sedan undan mattan för våra fötter. Vi går från extrem till extrem på bara några sekunder.
Eftersom det är upplagt för så blir det en emotionell slägga som inte går att värja sig för.
Waititi tar dessutom tillfället i akt och vrider om kniven ett extra varv med hjälp av skosnörena. Jojo, förkrossad och handfallen, försöker att knyta Rosies skor där hon hänger – så som hon gjort för honom – men misslyckas. Det är inget annat än fullkomligt hjärtskärande.
I denna skruvade komedi, som presenteras med sådan berättarglädje – långt ifrån all verklighet – blir känslorna man känner 100% äkta.