Manusbloggen – allt om att skriva manus | Exposition: storytellingens svarta får (del 2)

Manusbloggen – allt om att skriva manus | Exposition: storytellingens svarta får (del 2)

Emil Oscar Rasmussen | Artikel
26 september 2019
Emil Oscar Rasmussen | Artikel
26 september 2019

Manusbloggen tittar närmare på vad som är bra exposition.

I denna andra del om exposition tittar "Manusbloggen – allt om att skriva manus" närmare på exposition som faktiskt fungerar.

Valery Legasov (Jared Harris) står i rättsalen och förser sin omgivning med exposition som förklarar hur kärnkraftsolyckan i Tjernobyl kunde ske.

I del ett lyfte Manusbloggen fram några exempel på exposition som gett berättarverktyget ett dåligt rykte. Nu har det blivit dags att visa myntets andra sida. I denna andra och sista del tittar bloggen närmare på kännetecken för framgångsrik eller "bra" exposition.

Del 2: exposition som fungerar

Trots alla mardrömsexempel på dålig exposition så är det ett faktum att exposition är en absolut nödvändighet för framgångsrikt berättande, och det är egentligen omöjligt att inte använda sig utav det. Dessutom, om det presenteras på rätt sätt så kan exposition vara extremt förlösande och till och med vara ett fantastiskt effektivt berättarverktyg för bra storytelling.  

Vad är bra exposition?

Det är lite svårare att hitta exempel på bra exposition än på dåliga. För, om information presenteras på ett naturligt sätt och vi inte rycks ur narrativet, så märks den ju inte. Och det är det som definierar bra exposition. Eller?

Både ja och nej.

När jag letade efter exempel på framgångsrik exposition så insåg jag att det finns stunder (väldigt många sådana) då den uppenbara och övertydliga informationsdumpen är precis det som publiken vill ha. Så länge som nyfikenhet och ett informationsbegär triggats så kan expositionen vara (nästan) hur skamlöst uppenbar som helst.

Jag har tagit fram två kriterier som jag tycker är återkommande i många exempel på bra exposition:

  • Det ska vara information som tittaren vill veta. Att tittaren vill veta något är viktigare än att den faktiskt behöver veta något. I inlägget om J.J. Abrams mystery box så var topicen att hålla inne med viss information för att väcka nyfikenhet. Detta fungerar även väldigt bra när det kommer till exposition. Gör du ett mysterium av det publiken behöver veta så kommer svängrummet för hur du kan förmedla det bli markant större.
  • Det ska presenteras på ett naturligt sätt. Precis som i föregående inlägg, om exposition som inte riktigt funkar, så är en huvudpunkt i detta inlägg att låta saker och ting förtjäna sin plats i storyn. Låt inte din exposition vara ett nödvändigt ont. För att din story ska gå att förstå, gör information till något som faktiskt påverkar händelseförloppet. Gör den till något som berättar något om karaktärerna och som dessutom är information som, åtminstone en, karaktär behöver veta.

Exempel på bra exposition:

När mysteriet kräver svar 

Sista avsnittet av dundersuccén Chernobyl (2019) – skapad av Craig Mazin och regisserad av svenske Johan Renck – är till största del en lång utläggning om vad som redan har hänt. Det är ett återberättande av en händelse (ni vet vilken) som sker i början av miniseriens första avsnitt. I mångt och mycket är det ren exposition.

Vi vet vad som har hänt och nu ska vi också få reda på hur det har hänt. Ett “hur” som inkluderar väldigt mycket vetenskapliga beskrivningar. Den typen av information är sällan en given kioskvältare. Ändå fungerar det så bra … varför?

  • Nyfikenheten är väckt: Frågan om “hur” en kärnreaktor kunnat explodera byggs upp som ett mysterium från det att katastrofen inträffar. Vi vill helt enkelt veta.
  • Insatsen är hög: Tittaren vet att det finns tydliga konsekvenser beroende på vad protagonisten Valery Legasov (Jared Harris) kommer att dela med sig av. Hans egen framtid står på spel och vetskapen om det hjälper oss att bibehålla intresset när informationsdumpen väl kommer.
  • Situationen är naturlig i sitt sammanhang: Miljön som informationen delas i, en rättssal, är logisk för ändamålet.

Det finns många typer av berättelser som använder den här metoden. Det är en metod som innebär att expositionen blir berättelsens belöning.

Vi tas med på en resa och i slutändan får vi äntligen veta vad/vem/varför/hur. Tänk på alla deckare, alla klassiska whodunnit-filmer, med mera, som har information som sin mest fundamentala byggsten.

Exposition som höjer insatsen

Danny Ocean (George Clooney) lägger fram planen för sitt team i Ocean's Eleven, i vad som är en klassisk expositionsscen.

I kontrast till föregående exempel, där frågor och mysterier planteras ut för att väcka nyfikenheten på exposition som komma skall, så kan exposition i även planteras för att insatserna i en story ska kännas högre när allting väl ställs på sin spets.

Det, i mitt tycke, bästa exemplet på när det här används effektivt är kanske i heist-filmer. Vi har alla sett scener som i exempelvis Ocean’s Eleven (Steven Soderbergh, 2001) eller liknande filmer, där en fullständig plan presenteras för teamet som ska utföra sin stöt. Det är en typisk form av expositionsscen som existerar dels för att både tittare och karaktärer ska känna sig helt uppdaterade och vara på samma plan, men också för att höja insatserna när planen väl sätts i rullning. Det är exposition med ett syfte.

Om vi klart och tydligt vet vad objektivet är och hur det ska uppnås, så är vi både investerade i utförande och, framför allt, medvetna om vad som kan gå fel. På så sätt fungerar expositionen som ett utmärkt verktyg för att bygga upp spänningen.

Det är inte alls ovanligt att själva utläggningen av planen klipps upp med själva utförandet av den, för att göra det mer lättsmält och undvika känslan av en föreläsning. Ju längre utläggning, desto viktigare är det att dela upp den. Oavsett hur du väljer att presentera informationen så är fyller den en tydlig funktion för storyn och gör tittaren nyfiken på hur det ska gå.

Sneak it in

Jag har inget direkt exempel på “sneak it in”-expositionen, men det är den typen av exposition som jag lyfte fram i början av inlägget – den där information förmedlas utan att tittaren reagerar över det. “Bra” och naturlig exposition, helt enkelt.

Ett knep för att lyckas med att smyga in exposition är att portionera ut den. Många, inklusive mig själv, gör ofta misstaget att pumpa ut så mycket information som möjligt i början av storyn. Det är lätt att tro att publiken måste veta absolut allting redan ur startgroparna, men underskatta inte tittarens intelligens och värdet i att undanhålla viss information.

Lyckas du dessutom portionera ut expositionen med tydlig konflikt och dramatik, så är chansen stor att informationen inte kommer att rycka tittaren ur berättelsens värld.

It all comes down to this...

Väck tittarens nyfikenhet och skapa ett sammanhang där informationen kan få ta plats på ett naturligt sätt, så kommer du inte behöva oroa dig för att din publik rycks ur berättelsen. Vet du inte hur du ska presentera din exposition så gör du kanske bäst i att droppa den lite i taget.

*****

Nyligen såg jag en video av Youtube-kanalen Lessons from the Screenplay om Before Sunset (Richard Linklater, 2004). Analysen som görs går väldigt mycket hand i hand med innehållet i den här texten. Till exempel lyfts flera exempel fram om hur det kan vara till en berättelse fördel att hålla inne viss information. Det dyker även upp ett och annat exempel på hur exposition kan höja insatserna, samtidigt som det berättar något om karaktärerna och för storyn framåt. Jag rekommenderar videon (och hela kanalen) för alla.

Allt gott, Emil

Du kan läsa fler inlägg från manusbloggen här.

Besök gärna Emil och Manusbloggen på emiloscar.com