Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Manusbloggen – allt om att skriva manus | Exposition: storytellingens svarta får (del 1)

Manusbloggen – allt om att skriva manus | Exposition: storytellingens svarta får (del 1)

Emil Oscar Rasmussen | Artikel
19 september 2019
Emil Oscar Rasmussen | Artikel
19 september 2019

"Smärtsamt ofta man stöter på den här typen av dialog."

Manusbloggen – allt om att skriva manus är tillbaka. Denna gången synar bloggen vad det är som gör att exposition blivit ett så bespottat berättarverktyg.

Star Wars

Del 1: När informationen är i vägen

Exposition är, i ett nötskal, den information som presenteras i syfte att skapa kontext för storyn som berättas. För att karaktärer, värld, handling, etc. ska kännas så trovärdiga som möjligt så måste viss information förmedlas till publiken.

Begreppet refererar ofta till uppbyggnaden av en berättelse, eller inledningen av den. I den här texten fokuserar vi dock på begreppet som ett verktyg för storytelling.

I manus för film och tv kan det vara ganska klurigt att väva in exposition på ett sömlöst sätt. Läser vi en roman så är det helt naturligt att dyka in i en karaktärs inre i några paragrafer, för att få nödvändig information. Det fungerar inte i ett manus. I ett manus måste vi istället förlita oss på dialog och bildspråk till en mycket högre grad.

Ibland kan denna typ av informationsdump kännas väldigt krystad. Det är något som har lett till att "exposition" som begrepp blivit lite utav ett storytellingens svarta får. Så fort ordet nämns så ryggar många tillbaka och tolkar det som något i grunden dåligt – och som något att undvika till varje pris. Exposition kan vi dock inte vara utan. Så klart. Så hur kommer det sig att så många ser negativt på verktyget?

Vad är dålig exposition?

Det finns sina förklaringar till att exposition blivit så förknippat med undermåligt berättande. Många filmer innehåller åtminstone något enstaka segment där information presenteras på ett lite klumpigt sätt. Inser man som tittare att filmen kommunicerar information direkt till en själv, snarare än inom berättelsens värld, så är det lätt att ryckas ur narrativet.

Ibland får till och med de mest etablerade manusförfattare bita i det sura äpplet och låta en karaktär bokstavera ut information. Det kan helt enkelt vara ett nödvändigt ont. Men även om du skrivit in dig själv i ett hörn så finns det några nödlösningar som du bör vara lite extra försiktig med.

Här är några exempel:

A trip down memory lane-dialogen

“Hej, du som är min storasyster, kommer du ihåg när jag fyllde 15 och vår pappa dog …”

Det är smärtsamt ofta man stöter på den här typen av dialog. Det vill säga, dialog där karaktärerna beskriver händelser för varandra på ett sätt som aldrig hade skett i verkligheten. I värsta fall kan det bli som i det fantasilösa exemplet ovan: karaktärerna stavar ut sin relation till varandra och beskriver något från deras förflutna som båda redan är väl medvetna om.

Ska den här typen av dialog kunna förklara backstory på ett sätt som känns naturligt så måste det motiveras.

I en sekvens i The Favourite (2018) så berättar Lady Sarah (Rachel Weisz) övertydligt för Queen Anne (Olivia Colman) om hur de båda träffades ... och det fungerar utmärkt!

I scenen befinner sig Queen Anne nämligen i ett tillstånd av smärta och förvirring, och Lady Sarah använder berättelsen från deras förflutna för att lugna Queen Anne.

Manusförfattarna, Deborah Davis och Tony McNamara, skapar en situation där filmens karaktärer kan förmedla sin backstory till publiken, genom dialog, utan att det känns onaturligt.

Den påtvingade voice-overn

Voice-over är ett kontroversiellt verktyg inom film och tv. Ibland fungerar det perfekt som referenspunkt för att guida tittaren genom berättelsen (Nyckeln till frihet, 1994). Andra gånger är det en brygga mellan plotlines inom en och samma story (Stranger Than Fiction, 2006). Eller så kan det skapa en kontrast mellan handling och tanke (Fight Club, 1999, Adaptation, 2002).

Alldeles för ofta så används dock voice-over som en nödlösning för exposition.

En voice-over-röst som kommer med för mycket information kan distrahera – film är trots allt ett bildens medium – men en voice-over som kommer med för lite information, eller upprepar vad vi redan vet, kan vara minst lika distraherande.

Ibland har inte filmskapare och manusförfattare tillräckligt med tilltro till sin publik. I rädsla för eventuella missuppfattningar låter de voice-over förklara vad tittaren ändå hade förstått. Exposition genom voice-over, av saker som vi redan fått veta eller se, är minst sagt ett störningsmoment.

Även motsatsen kan uppstå – en övertro på sin publiks förmåga att snappa upp information. Filmskapare kan ibland vara så inne i sin egen berättelse att de tar viss information för given. Inser de först i postproduktionen att det inte går att hänga med, så tenderar voice-over att vara en favoritnödlösning. Det blir sällan bra.

Den alltid så lägliga informationsfilmen 

I många filmer och serier – framförallt i typen som presenterar en värld väldigt olik vår egen – är det ett populärt knep att låta en kort informationsfilm (eller liknande) tala om för oss hur reglerna för världen ser ut. Det är en möjlighet för manusförfattaren att vara kreativ och ofta fungerar det ganska bra (Jurassic Park, 1993). Andra gånger är det lite väl uppenbart att informationen är till för tittaren och ingen annan.

I slutändan handlar det även i detta exempel om huruvida informationen känns naturligt presenterad. Känns det logiskt att informationsfilmen spelas upp för karaktärerna, så kommer det antagligen att kännas trovärdigt även för tittaren.

Håll fjärde väggen intakt

Det som alla tre av de ovanstående exemplen har gemensamt – och som jag skulle vilja påstå är huvudprincipen bakom “dålig” exposition – är att de förmedlar information på ett sätt som omedvetet rycker publiken ur narrativet och storyn.

Frågan som man bör ställa sig när man vill förmedla viss information kanske inte är “hur ska jag berätta det här för tittaren?” utan “hur kan jag berätta det här för karaktärerna i min berättelse?

Att ge invånarna i sin fiktiva värld en anledning till att behöva samma information som tittaren är kanske det säkraste sättet att förmedla exposition.  

Läs mer från Manusbloggen – allt om att skriva manus här. Bloggen går också att läsa på emiloscar.com