Lättsmälta guilty pleasure-rullar för långtråkiga kvällar

Teenage Mutant Ninja Turtles 3 (1993)

Regissören från del två, Michael Pressman, har lagt benen på ryggen och flytt från allt vad humanoida sköldpaddor heter. Detta visade vara ett genidrag av Pressman - Turtles 3 lider av en kraftigt nedgraderad budget och detta andas varje bildruta av. Turtles 3 lägger alla fjantiga ägg i samma korg - och korgen är både ful, klumpig och tramsig.

Men kärleken är ju som bekant blind. Trots detta undermåligt utförda potpurri av pålagda ljudeffekter och fjanterier sitter jag alltid storögt och pojkaktigt förtjust. De nostalgiska kugghjulen arbetar för full kraft och jag vill alltid skutta hemma i filmsoffan när Raphael kör sin knaggliga Arnold Schwarzenegger-imitation. Vad är det för fel på mig?

RoboCop 2 (1990)

Paul Verhoevens mästerverk RoboCop är ingen lätt akt att följa. Originalet är en kirurgisk balansakt av toner som inte har någon rätt att fungera så ypperligt som det faktiskt gör. RoboCop 2 är ett klockrent exempel på när källmaterialet hamnar i fel händer.

Irvin Kershner försöker i alla fall. Satiren och övervåldet finns fortfarande någonstans i mixen men uppföljare-syndromet att höja volymen på allt drar ner slutresultatet i diket. Kvar blir en uddlös, smaklös och tramsig uppföljare som är infernaliskt lätt att göra sig lustig över. Hånskratten haglar åt denna pinsamma uppföljare.

Alien: Resurrection (1997)

Del fyra i Aliens mustiga filmsaga är en besynnerlig liten film. David Finchers nihilistiska trilogi-avslutare lämnade en så salt eftersmak hos kritiker och publik att skutan nu behövde en ordentlig kurskorrigering. Vi snackar U-sväng på autobahn här. "Alien: Resurrection" är en svart komedi laddad till bredden med grotesk estetik och ett excentriskt kreativt team som utmanar filmseriens gränser. En beundransvärd ambition som tyvärr landar helt fel. 

Det finns en hel del att beundra i Resurrection. Undertecknad efterlyser ofta mer risktagande i AAA-produktioner och denna fjärde Alien-film är bjuder sannerligen på det. Jean-Pierre Jeanet målar på en säregen kanvas och bjuder på ett absurt och nästintill abstrakt bildspråk. Alien: Resurrection är en beundransvärd felsatsning som ofta är så ur synk att resultatet blir skrattretande - men ack så underhållande.

Super Mario Bros. (1993)

Super Mario Bros. tar sig tokiga friheter från källmaterialet. Regissör-duon Annabel Jankel och Rocky Morton vill hemskt gärna cementera spelens urlöjliga premiss i en semi-realistisk kontext men villar bort sig i myllret av parallella dimensioner och en överspelande Dennis Hopper som inte givits någon personregi.

Dock har jag sett Super Mario Bros. ca 25 gånger. Jag älskar mixen av infantilt trams och försöket till att grunda realistiska stöttepelare. Slutprodukten är genuint defekt - men underhållningsvärdet går på högvarv. Jag älskar att hata Super Mario Bros och min larviga filmsmak visar inga tecken på att koppla loss sitt strypgrepp.

Rocky 5 (1990)

Den första filmen om sluggern Rocky Balboa är min absoluta favoritfilm genom alla tider. Det är där min kärlek till del fem tar sitt fäste. Sylvester Stallone lyfter äntligen karaktären ur det serietidningsträsk han befunnit sig efter del tre och fyra och karaktärens byter äntligen ut kostym och slips mot den trogna skinnjackan. Ett glädjerikt återbesök i Stallones gestaltning. Jag älskar att återse gamla Rocky igen. Trots att det är en horribelt vanställd version av den folkkära hjälten vi skådar.

Av någon anledning blir jag inte provocerad av Rocky 5. Jag myser. Jag kelar med denna trasiga och banala uppföljare som egentligen hör hemma på den filmiska soptippen.

Jurassic Park 3 (2001)

Jag får inte nog av dinosaurier eller Sam Neill så "Jurassic Park 3" borde ju vara ett ypperligt giftermål för mig? Nja. Jurassic Park 3 är en sömnig och innehållslös uppföljare som inte förtjänar det pretigefyllda varumärket i sin titel, men garven går ändå på högvarv framför TV:n.

Jurassic Park 3 är dock inte helt utan meriter. Även denna tredje film briljerar med en hel del praktiska effekter som slår total knockout och Sam Neill och William H Macy är sevärda i sina roller. Dock bombarderas vi med CGI av otroligt varierande kvalitet och ett manus som tar så mycket genvägar att du knappt hinner märka hur tematiskt öde det är, men vad gör det när du blir kungligt underhållen av en talande Velociraptor på ett flygplan? Absolut ingenting. 

Spawn (1997)

Det är synd att Spawn är ett fullkomligt havsverk. Källmaterialet bäddar för en tät, becksvart superhjältethriller där en kreativ ådra ständigt pumpar med blod men Spawn är tyvärr allt annat än det.

Vidriga CGI-effekter varvas med en Michael Jai White i spetsen som febrilt letar efter superhjälte-pondus och fotfäste. Regissören AZ Dippé slarvar med imponerande precision bort det som är fräscht med källmaterialet och resultatet är ett spretigt och pinsamt felbygge. Ett felbygge som fortfarande får mitt hjärta att dunka lite snabbare, och när tonerna från Marilyn Mansons Long, Hard Road out of Hell ljuder ur högtalarna är mitt guilty pleasure-klimax nära.

Jaws: The Revenge (1984)

Jaws: The Revenge pulvriserar allt vad förstånd heter och agerar rivjärn åt mina stackars hjärnceller. Underhållningsvärdet i denna undervattenskalkon når kataklysmiska höjder och ringar in ett guilty pleasure till punkt och pricka. Längtar du efter en monsterulle där en långsint haj jagar Michael Caine? Bra, då är Jaws: The Revenge är den ultimata skämskudden för dig. Detta havsverk är så usel att det bara är att luta sig tillbaka i filmfåtöljen och njuta.

Vi hoppas att dessa underhållande usla filmer lyser upp din dag!

MER LÄSNING:

Barndomsfavoriter – håller RoboCop 2 idag?
Rocky-filmerna – från sämst till bäst
Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – en gamers tankar