Det stora blå

Kärleksbrev till Det stora blå

  • Drama, Romantik
Edward Langert Wikström | Artikel
07 november 2020
Edward Langert Wikström | Artikel
07 november 2020
  • Regi:
    Luc Besson
  • I rollerna:
    Jean-Marc Barr, Jean Reno, Rosanna Arquette, Paul Shenar, Marc Duret m.fl.

Egeiska havet, 60-tal. I en svartvit prolog på ön Amorgos introduceras vi till de framtida fridykarna Jaques Mayol (Jean-Marc Barr) och Enzo Molinari (Jean Reno) som pojkar. Här, under filmens allra tidigaste skede, får vi kort möta dem under deras första inofficiella kamp i dykning över ett skimrande mynt på havets botten någon meter intill den lokala bryggan.

Enzo dyker efter myntet och fångar det på sex sekunder, vilket han utmanar Jaques att göra snabbare, men Jaques vill inte tävla. Redan som pojkar utmärker sig de båda karaktärerna, som förbli nästintill statiskt oföränderliga genom hela filmen – Jaques med sin mystiska förbindelse till havet, den modige Enzo, som sporras av utmaning och viljan att vara bäst i världen.

Efter att Jaques far omkommer i en dykningsolycka mörknar skärmen och vi förflyttar oss fram i tiden, till Sicilien 1988. Enzo, nu vuxen och mer tävlingsinriktad än någonsin, är världsmästare i fridykning men besväras av möjligheten att det någonstans kan finns en människa som kan slå honom. Italien möter Frankrike när Enzo söker upp Jaques vid Côte d’Azur. Motvilligt går Jaques med på att ställa upp mot Enzo under mästerskapen i dykning på Taormina, trots att denne förblir mer eller mindre ointresserad av mästerskapstiteln.

Jaques är mer intresserad av att spendera sin tid med försäkringsagenten Johana Baker (Rosanna Arquette), som anlänt på Taormina från USA för att återförenas med Jaques efter deras kärlek vid första ögonkastet. Johana, som tröttnat på den materialistiska staden som aldrig sover, dras till Jaques oskuldsfulla kärlek till havet. Johana blir något av ett tredje hjul i Enzo och Jaques tävling om vem som kan dyka djupast ner under ytan.

Det stora blå
"Det stora blå" blev den mest framgångsrika filmen i Frankrike under hela 80-talet och spelades på biograferna i över ett år. Luc Bessons prisades för filmens färgstarka karaktärer, komiska tajming och visuella skönhet - som gett Le Grand Blue en kultstatus inom Cinéma de Look.

Omtvistade verkliga händelser

Att Jaques Mayol och Enzo Majorca har funnits på riktigt är det ingen som ifrågasätter. Under deras livstid och ständiga konkurrens kom de att bli historiska fridykare med flertal mästerskap och personliga rekord.

Det stora blå
Enzo Majorca (andra från höger) och Jaques Mayol (vänster om Enzo).

Efter ett möte i Marseilles 1983 blev Mayol medförfattare till Luc Bessons manus, vilket kan ha varit anledningen till att Majorca var kritisk till Jean Renos porträttering av honom i Det stora blå. Något som i sin tur ledde till att filmen blev belagd med visningsförbud i Italien. I en intervju enligt danska tidningen Berlingske Tidende år 2001 sa den 70-årige Majorca att:

– Jean Reno är en mycket stor skådespelare. Han spelar min roll förträffligt, men jag kunde helt ärligt inte känna igen mig i någon av scenerna. Jag menar alla de där stereotyperna kring den tjuvaktige, mammakäre, grinande italienaren, säger den idag 70-årige Enzo i en italiensk intervju.

Strax efter Mayols självmord i december samma år gav Majorca sitt tillstånd att visa filmen, i minne av Jaques. Det stora blå fick italiensk premiär den 27 september 2002, 14 år efter sin ursprungliga premiär.

 Cinéma du Look

Aldrig glömmer jag Juliette Binoche och Denis Lavant i "Les Amants du Pont-Neuf" (regi: Leos Carx) - de båda hemlösa som av en tillfällighet möts, dricker sig fulla, bryter sig in i ett konstgalleri, stjäl en polisbåt, vrålkör polisbåten genom Seine på vilket de båda olycksfåglarna skrattande springer längst bron Pont Neuf i mitten av Paris i skenet - eller skuggan? - av fyrverkerierna från Republikens 200-års firande.

Cinéma du Look var en rörelse inom fransk film mellan 1981-1994 som enbart tre regissörer, Jean-Jacques Beineix, Leos Carax och Luc Besson, kopplas till. Genren bär tio filmer, där vi finnfer Det stora blå, Les Amants du Pont-Neuf, Nikita, La Lune dans le Caniveau och Leon. Begreppet myntades av Raphaël Bassan 1989 i tidningen Le Revue de Cinéma.

Kännetecken för Cinéma du Look:

Kärlek - hopplös och komplicerad - som ofta uppkommit av ren slump. Okontrollerbart uppslukande romantik som inte alltid har ett lyckligt slut.

Protagonister - unga karaktärer som på olika sätt står utanför samhället, ofta med udda intressen, arbetslösa eller med sysselsättningar de föraktar och utför enbart för att kunna överleva. Inte sällan visar karaktärerna upp en kaxig likgiltighet inför framtiden.

Skönhet - en visuell lekfullhet - som sprungen ur New Hollywood utan gränser. Starka färgkontraster, impressionistiska ljus, kulturella referenser i färgstarka collage av misär, pop-musik och finkultur.

Skildringen av det kalla och orättvisa klassamhället är betydligt mer påtaglig i en film som just Les Amants du Pont-Neuf - Carax är kanske mest abstrakt av regissörerna, i hans filmer finns en omätbar vilja till uppror, en rebellisk strävan som ljuter sig in i filmernas karaktär.

Man kan påstå att Besson är den lugnaste av regissörerna, kanske mer New Age än revolutionär, men Besson är även han rebellisk på sitt eget subtila vis. Samhällskritiken i Det stora blå gestaltas genialt nog genom just samhällets totala frånvaro under hela filmens gång.

Det närmaste vi kommer civilisationen, rättsväsendet eller ordningsmakten är väl juryn i dykningsmästerskapet, som förefaller ha någon typ av officiell röst. Bortsett från detta befinner vi oss helt utanför det moderna systemet. Aldrig i en huvudstad, enbart i havsmiljöer. Filmen stressar inte för någon och narrar tanken på regler, förpliktelser och vad vi ”borde göra”. Det enda som spelar någon roll i filmen är känslor. Kärlek, lust, frihet, vänskap, längtan - allt annat är oviktigt.