Rekvisitans hemligheter: prylarna som blir tidsmarkörer på film

Prylar som tidsstämpel

Tekniska prylar är en av de mest effektiva markörerna för tid på film. När vi ser en VHS i en hylla vet vi direkt att vi befinner oss på 80- eller 90-talet. Den bärbara cd-spelaren, en Game Boy i händerna på en karaktär eller de första klumpiga mobiltelefonerna har alla fungerat som tydliga signaler till publiken.

Filmteam använder dessa detaljer för att omedelbart placera oss i rätt epok. Därför känns scener i till exempel Stranger Things så tidsenliga: Walkman-spelare, kameror och arkadspel fungerar som visuella stämplar för en hel generation.

Ett samtida exempel är hur en dosa vitt snus på skrivbordet, i jackfickan eller diskret under läppen har blivit en självklar detalj i svensk samtidsskildring. Precis som en walkman på 80-talet fungerar den som en visuell tidsstämpel, liten, vardaglig och lätt att känna igen.

Föremålen blir visuella genvägar till tidsepoker, lika viktiga som inredningar eller kostym.

Mat och dryck som ikoniska detaljer

Mat och dryck har alltid varit en viktig del av rekvisitan. Inte för att karaktärerna måste äta, utan för att de små detaljerna säger så mycket mer än vi först tror. James Bonds “shaken, not stirred” martini är kanske det tydligaste exemplet. Den är lika mycket en del av hans karaktär som hans kostym eller bilen.

I filmer återkommer fiktiva varumärken som Big Kahuna Burger och Red Apple Cigarettes. Det är vardagliga prylar men fungerar som tydliga kännetecken för hans universum. När Jules i Pulp Fiction tar en tugga av en Big Kahuna Burger, eller när Red Apple dyker upp i Kill Bill och Once Upon a Time in Hollywood, vet publiken direkt att de befinner sig i en viss filmskapares värld.

I mer vardagliga filmer är det ofta kaffekoppen som tar huvudrollen. En stressad karaktär på väg till jobbet med en takeaway-mugg i handen är en ikonisk bild för 2000-talet. Inget behöver sägas, vi förstår omedelbart vilken sorts person det är.

Ibland blir maten till och med en symbol för en hel film. Som i American Pie där titeln i sig bygger på en maträtt, eller i Ratatouille (Råttatouille på svenska) där hela berättelsen vävs kring dofter och smaker. Här är rekvisitan själva hjärtat i historien.

Accessoarer som bygger karaktärer

Accessoarer är ofta den mest omedelbara formen av rekvisita. Vi ser dem tydligt, och de fastnar i minnet. Harry Potters glasögon är ett givet exempel. De små runda bågarna signalerar både hans sårbarhet och hans intellektuella sida. Glasögonen har följt med genom alla filmer, och även i den kommande serien. 

Indiana Jones hatt fungerar likadant. Den visar hans äventyrliga persona och är så ikonisk att den blivit ett kulturellt fenomen. Utan hatten är det svårt att ens föreställa sig karaktären.

I modern film och tv har vi börjat se nya typer av accessoarer. Trådlösa hörlurar och små tekniska gadgets är vanliga inslag. I vissa fall används en dosa vitt snus på samma sätt: inte som handlingens kärna, utan som en accessoar som säger något om karaktären.

Det kan handla om att personen är trendmedveten, eller att man vill signalera en yngre och mer urban livsstil. I modern tv används vitt snus ofta som en diskret dosa som plockas fram mellan repliker snarare än ett dramatiskt nummer. Det säger något om karaktärens vanor, ålder och miljö utan att stjäla fokus.

Inom superhjältegenren är accessoarer givetvis viktiga. Captain Americas sköld och Stålmannens cape är mer än tillbehör, de är förlängningar av karaktärernas identitet. Sådana detaljer visar hur rekvisita kan bära lika mycket innehåll som själva handlingen.

Digitala prylar på bioduken

Under de senaste två decennierna har digitala prylar fått en ny roll. Datorer, smartphones och surfplattor är inte längre bara tidsmarkörer i bakgrunden, de används i dag som aktiva delar av själva berättandet. I thrillers följer vi textmeddelanden på skärmen, i romantiska komedier blir en chatt på mobilen startskottet för en relation en sömnlös natt. Publiken läser inte bara av tidsandan, utan följer aktivt hur prylarna påverkar berättelsens utveckling.

För rekvisitörer och regissörer har det här förändrat mycket. Tidigare ville man ofta undvika att låta tekniken ta för stor plats, men i dag kan just de här prylarna vara avgörande för hur en scen fungerar. Publiken förväntar sig att de ska finnas där, inte bara för trovärdighetens skull, utan också som motor i berättelsen.

Digital rekvisita har gått från bakgrundsdetalj till att bli ett eget berättarspråk, ett sätt att driva handlingen framåt på samma villkor som repliker och musik. Det visar att den inte bara sätter scenen, den kan bära själva berättelsen.