Recension: I Guds namn (2018)

”I Guds namn” är en klassisk David mot Goliat-berättelse som står ut i mängden.

Offren är samlade för att störta prästen som antastat dem.
Foto: Edge Entertainment

Originaltitel: Grâce à Dieu
Manus & regi: François Ozon
Medverkande: Melvil Poupaud, Denis Ménochet, Swann Arlaud m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 17 min.

François Ozon är en produktiv regissör med flera succéer på sin meritlista. En av de senaste var ”Frantz” som 2016 nominerades till en mängd priser på ett flertal filmfestivaler världen över. Bland annat till Guldlejonet i Venedig. Nu är han tillbaka med filmen ”I Guds namn”, som även den haft en hel del framgångar. Till exempel så vann den Silverbjörnen i Berlin samt det så kallade Fipresci-priset på årets upplaga av Stockholms filmfestival. 

När Alexandre var liten blev han sexuellt antastad av den katolske prästen och scoutledaren Bernard Preynat. Trettio år senare har han äntligen samlat på sig modet och styrkan att konfrontera sin förövare. Han kontaktar Preynat som till Alexandres förvåning går med på att träffas. Under mötet uttalar Preynat stor ånger inför sina handlingar mot Alexandre och flera andra pojkar, men han misslyckas på den viktigaste punkten, att be om förlåtelse.

Alexandre kontaktar även Preynats överordnade Kardinal Barbarin och berättar om sina anklagelser. Han får till svar att de är förskräckta över Preynats beteende, men samtidigt låter han honom stanna kvar vid sitt ämbete. Frustrationen väser i Alexandre som bestämmer sig för at ta saken i egna händer genom att samla ihop fler av Preynats offer och på så sätt få en ännu starkare röst mot den mäktiga katolska kyrkan.

”I Guds namn” har beskrivits som en fransk ”Spotlight”, vilket absolut stämmer till viss del. Tematiken är den samma fast här är det offren själva som tar upp kampen mot den katolska kyrkan och dess nedtystande av sexuella övergrepp mot barn. Detta gör att I Guds namn blir en mer närgången och känslosam film än Spotlight, som spelade mer på spänningen i själva avslöjandet.

Filmen bjuder på ett intressant persongalleri med idel välskrivna karaktärer. Det får mig som tittare att känna sympati för dem och verkligen förstå deras kamp. Det vill säga i den mån det går för någon som inte varit med om liknande trauman.

Sammanfattningsvis kan man säga att I Guds namn är en klassisk David mot Goliat-berättelse. Även om innehållet känns igen har filmen något eget att berätta. Det görs dessutom alldeles utmärkt, vilket får I Guds namn att stå ut lite i mängden. Det vill säga bland alla andra filmer som behandlar ämnet sexuella övergrepp mot barn inom den katolska kyrkan.

Klicka HÄR för en sammanställning av fler bra filmer från Stockholms filmfestival i år.

About Gustav Larsed 104 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.