Recension: Familjen Addams (2019)

Mörk och tom familjefilm med humoristiska inslag.

Familjen Addams.
Foto: SF Studios.

Org. titel: The Addams Family
Regi:
Greg Tiernan, Conrad Vernon
Manus:
Matt Lieberman, Pamela Pettler
Med: Oscar Isaac, Chloë Grace Moretz, Finn Wolfhard, Nick Kroll m.fl.
Genre:
Komedi
Speltid:
1 tim 27 min

Ba, da, da, da, klick, klick. Nej, melodin kanske inte är den lättaste att skriva ut i text, men alla känner vi igen den. Familjen Addams och deras signaturmelodi har funnits i generationer och i olika tappningar. Nu är det dags igen, men behövdes verkligen denna versionen?

Familjen Addams behöver egentligen inte någon större presentation. Familjen består av ett gäng monster och andra missanpassade karaktärer, som inte accepteras av omgivningen. När familjen hittar ett övergivet mentalsjukhus högt upp på en kulle hoppas man kunna leva ostört och fruktansvärt.

Allt är frid och fröjd tills dess att TV-profilen Margaux Needler (Allison Janney) får för sig att bygga en stad nedanför Addams familjehus. När stadens invånare får syn på huset får familjen Addams återigen möta lokalbefolkningens ilska och skräck när de försöker tvinga iväg skräckfamiljen.

Vuxenskämten faller platt.


Sedan tecknaren Charles Addams skapade familjen Addams i slutet av 30-talet har flera generationer skrämts av och skrattat åt dem. Jag har själv skrattat åt Wednesday, Lurch och Pugsley tidigare. Men i den här versionen uteblir skratten. Humorn är densamma som innan. Lite rapp och ibland mörk, precis som en Addams-film ska vara. Problemet här är att det blir lite för påklistrat. Dessutom lyfter inte skämten som är riktade mot den äldre publiken. Det märks att detta inte är en Disneyfilm, för där prickar man rätt med vuxenskämten. Filmen ska dock ha ett plus för det fina budskapet som genomsyrar den.

För att vara en film som klockar ut efter knappt 90 minuter är det förvånansvärt mycket klipp och scener, som är mer till för utfyllnad än att få handlingen att gå framåt. Snarare blir det som att filmen, då och då, tar ett steg fram, för att sedan stå och trampa på samma ställe genom att ha något sorts blaskigt musiknummer eller annat betydelselöst och tråkigt inslag.

Vi får självklart inte glömma att filmen kanske inte riktar sig till en trött 25-åring, utan pigga och nyfikna barn. Från ett barns synvinkel tror jag faktiskt att filmen är helt okej. Den underhåller, är lite mysig och kommer då och då med ett skämt som säkert går hem hos den yngre publiken. Men den äldre tappas bort någonstans på vägen.

”Familjen Addams” gör sitt jobb som barnfilm. Det är inget unikt utan kopierar ett fungerande koncept rakt av och blandar in lite moderna skämt. Det är lättsamt och underhållande, men inget speciellt. Funkar helt okej om man behöver döda en förmiddag under en hösthelg.

Filmtopps betygsikon för betyg 2 av 5

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.