Recension: Zombieland: Double Tap (2019)

Zombieland: Double Tap är en klen uppföljare.

Abigail Breslin, Emma Stone, Woody Harrelson, Jesse Eisenberg i Zombieland: Double Tap.
Hela gänget återvänder i Zombieland: Double Tap. Foto: Sony Pictures Entertainment

Film: Zombieland: Double Tap
Regi:
Ruben Fleischer
Manus:
Dave Callaham, Rhett Reese och Paul Wernick
Med:
Emma Stone, Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Abigail Breslin, Zoey Deutch, Rosario Dawson m.fl.
Genre:
Komedi
Speltid:
1 tim 39 min

Tio år efter succén med Zombieland återvänder den gedigna skådespelarensemblen  – Jesse Eisenberg, Emma Stone, Woody Harrelson och Abigail Breslin – till sina respektive roller i uppföljaren Zombieland: Double Tap. Även regissören Ruben Fleischer är tillbaka. På pappret mycket lovande, men tyvärr utmynnar filmen i en trist zombiekomedi som inte lyckas leva upp till sin föregångare.

Det var en fröjd att bevittna hur nörden Columbus (Eisenberg), hårdingen Tallahassee (Harrelson) och systrarna Wichita (Stone) och Little Rock (Breslin) kom att bilda ett sammansvetsat team i Zombieland. En härligt humoristisk dynamik växte fram i det något dysfunktionella gänget medan de färdades genom ett ödelagt Amerika fyllt av zombies. Dialogen var tajt och intrigerna underhållande. Och så var det ju det här med Bill Murrays fenomenala cameo.

Tio år senare och hela gänget är tillbaka i uppföljaren. Det är uppenbart att det fanns mer hjärta och passion i den första filmen. Double Tapp tycks, likt många andra filmer som kommit från Hollywoods idéfattiga fabrik, vara gjord mer av kommersiella skäl än av konstnärliga.

Precis som förra gången är detta en road-movie. Columbus, Wichita och Tallahassee blir tvungna att jaga efter Little Rock, som i protest mot Tallahassees överbeskyddande beteende, rymt med en pacifistisk hippiesnubbe för att ta sig till Elvis Presleys forna hem i Memphis, Tennessee. Det är ungefär handlingen.

”Manusförfattarna struntar i att utveckla ett festligt triangeldrama”.

Zoey Deutch spelar den enerverande tjejen Madison, som blir ett nytt tillskott i gänget. Madison är karikatyrmässigt dum: rosaklädd, blond och helt intelligensbefriad – den totala motsatsen till Emma Stones Wichita. Madison är mest med för att skapa trubbel i Columbus och Wichitas krackelerande kärleksförhållande, men trots detta struntar manusförfattarna i att utveckla ett festligt triangeldrama. Konstigt och synd. Jag tror att det hade gynnat filmens underhållningsvärde markant.

Naturligtvis är det roligt att se A-skådespelare som Harrelson, Stone och Eisenberg tillsammans, men faktum är att de helt enkelt hade bättre kemi i första filmen. Jag tror att skådespelarnas stigande ålder är en bidragande orsak till att dynamiken i gruppen inte fungerar lika bra denna gång. Föregångaren kom 2009 – då var både Emma Stone och Jesse Eisenberg i tjugoårsåldern och Abigail Breslin blott tretton. Woody Harrelson hade därmed en tydligare fadersroll och gruppen kändes mer som en dysfunktionell familj, ledd av en ensamstående pappa. I Double Tap har karaktärernas roller suddats ut och de är inte längre lika kul att hänga med.

Här återfinns också lite trötta filmreferenser, ett par trista dubbelgångare och mekanisk zombieslakt. De visuella effekterna är rakt av dåliga och ibland liknar filmen mer ett tv-spel än en faktisk film. Nej, Zombieland: Double Tap är inte värd biopengarna.

Filmtopps betygsikon för betyg 1 av 5

Här hittar du vår lista med tips på zombiefilmer!

About August Klittmar 89 Articles
22-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.