Recension: Fraemling (2019)

Flera intressanta infallsvinklar i Mikel Cee Karlssons annorlunda dokumentär.

Foto: Plattform Produktion.

Film: Fraemling (2019)
Regi: Mikel Cee Karlsson
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 tim 40 min

Med sin ambitiösa blandning av verkligt material, rekonstruktioner, metaperspektiv och konstnärlig ådra jonglerar ”Fraemling” flera intressanta infallsvinklar, men tappar också fotfästet om sig själv, och lyckas aldrig riktigt beröra på djupet.

Tillsammans med sin bästa vän Mathias arbetar regissören Mikel Cee Karlsson på en dokumentärfilm, tänkt att berätta historien om just Mathias och avslöjandet om hans dolda dubbelliv. Det visar sig nämligen att han sedan några år tillbaka, helt utan familjens vetskap, varit indragen i den undre världen. Utsatt för ekonomiska skulder, hot och tvång till indrivning har Mathias i ensamhet försökt ta sig ur deras järngrepp, inte helt utan konsekvenser.

Halvvägs in i den initiala filmproduktionen händer det något oväntat och tragiskt – Mathias går bort. Ensam kvar står Mikel, hjärtekrossad, och med ett dilemma om hur han ska slutföra den påbörjade filmen om sin nu bortgångne vän och hans mörka historia.

Foto: Plattform Produktion.

Vad som inledningsvis skulle vara en mer ordinär dokumentärfilm i sin framtoning blir här istället något annorlunda. Det material som spelades in medan Mathias fortsatt var i livet används och kompletteras med andra berättargrepp, på både gott och ont.

Exempelvis väljer Mikael i en av de mer emotionellt tunga scenerna, där Mathias läser upp ett tidigare skrivet självmordsbrev, att föra oss som tittare bakom kulisserna. På så sätt skildras här ett intressant metaperspektiv. Men även om det är ett spännande filmgrepp så gör det mig också förvirrad på ett känslomässigt plan, om vad som är på låtsas och riktigt. Framförallt när det tidigare uppdagats att Mathias arbetat som skådespelare. 

Foto: Plattform Produktion.

Sedan har vi den mer konstnärliga ådran. Den genomsyrar egentligen hela dokumentären, men blir som mest påtaglig i en av de rekonstruerade scenerna närmare slutet. Med sitt ofta statiska foto, där kameran placeras stillsamt i ett rum med långa tagningar, både med och utan dialog, kan tempot stundtals upplevas som långsamt. Personligen anser jag att greppet förhöjer känslan av Mathias faktiska ensamhet med sitt dubbelliv.

Slutligen har vi rekonstruktionen av de historier Mathias tidigare berättat. För att kunna göra det rättvist har Mikel tagit in skådespelaren Ulf Stenberg. Dokumentärens första halva uppvisar mestadels material på Mathias, och där andra halvan kretsar mer kring Ulfs gestaltning av honom. Och här blir det knepigt.

Medan Mathias visar upp en mer varm och skör personlighet får Ulf istället skildra hans kallare sidor, som utvecklades genom hans hemliga liv. Men missförstå mig rätt, Ulf Stenberg gör här en väldigt bra insats. Det är bara att denna uppdelning gör att de känns som två olika personer.

Filmtopps betygsikon för betyg 2 av 5

Rickard Karlsson

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.