Recension: Can You Keep a Secret?

Can You Keep a Secret? (2019)

  • 1 tim 34 min
  • Komedi, romantik
Uppdaterad 05 januari 2020 kl. 17:01 | Publicerad 02 december 2019 kl. 16:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Aj, aj, aj… Detta var inte bra någonstans.

Emma Corrigan avslöjar alla sina hemligheter för främlingen bredvid under en turbulent flygtur. En främling som hon tror att hon aldrig kommer träffa igen – tills hon går till jobbet och får veta att han är grundare till företaget hon jobbar på.

  • Regi:
    Elise Duran
  • Manus:
    Peter Hutchings (baserad på bok av Sophie Kinsella)
  • I rollerna:
    Alexandra Daddario, Tyler Hoechlin, Kimiko Glenn m.fl.
Can You Keep a Secret? Foto: Vertical Entertainment.

Can You Keep a Secret? är baserad på boken med samma namn av författaren Sophie Kinsella, som är mest känd för att ha skrivit Shopaholic-böckerna. Det ständiga problem med att göra film av böcker är att det går att rymma så mycket mer historia i en bok än i en film. När det dessutom är en omtyckt bok vill publiken gärna se hela historien från boken utspelas på vita duken. Jag har förståelse för att det inte alltid går att göra en bokstavstrogen filmatisering. Det är två olika berättarmedel vi pratar om. 

Däremot är det alltid känsligt med att välja rätt skådespelare till att gestalta karaktärerna. Här stämmer de inte alls överens med hur jag har föreställt mig dem, agerandet är ännu värre och kemin verkar helt bortglömd. Med tanke på den ändå relativt imponerande rollistan är det svårt att förstå hur det kunde gå så fel. Och felen är överallt. Filmen klassas som en komedi, men de komiska elementen fungerar inte alls.

Det enda som är bra med filmen är att den har plåtats med en schysst filmkamera. Fotot är nämligen bra, medan manuset är hackigt, amatörmässigt och historien känns stressad. Kan det vara så att budgeten tog slut innan de kunde ordna reshoots och filma de delar som saknades? Många betydelsefulla delar från boken har utelämnats, vilket gör att filmen känns ytlig och ger en känsla av att vi går från noll till hundra på två sekunder utan att veta hur karaktärerna har tagit sig från punkt A till punkt B. Sidostoryn om rumskompisen Lizzys mystiska ljud från sitt sovrum med kollegan introduceras i en scen och återkommer sedan ytterligare en gång för att avslutas.

Även försöket med en etniskt varierad rollista känns påtvingat, då detta inte alls är något som lyfts fram i boken. Dessutom finns det flera karaktärer, som i boken upplevs som trevliga eller iallafall underhållande, som är här svåra att tycka om. Som publik känner man sig som det tredje hjulet medan två partners bråkar och man inte vet om det går att smita från bordet obemärkt eller inte.

Om du tyckte om boken rekommenderar jag att du läser om den istället för att lägga 90 minuter på att se filmen, för jag har svårt för att se hur någon som tyckte om boken skulle kunna tycka att filmen gör den rättvisa.

Se istället någon av filmerna i vår lista över årets bästa filmer.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL