Barndomsfavoriter – håller Casper idag?
Det är dags att damma av spöket Casper i VHS-hyllan.
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för spökklassikern Casper att sönderanalyseras med vuxna ögon.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Spökinfesterade mardrömmar!
Vad mina barnögon såg:
Jag var åtta år gammal första gången Casper-kassetten fördes in i familjens dassiga, dammladdade VHS-spelare. Jag minns upplevelsen som en garv- och skräckfest där varje helande skrattsalva följdes av en blodisande scare som straff. En bipolär resa där mina åttaåriga sinnen bjöds på tvära kast och förmodligen en del i urinstänk i underkläderna. Casper var uttrycket "skräckblandad förtjusning" i filmisk skrud för mitt barnsliga jag och Caspers mobbande farbröder spelade ofta huvudrollerna i mina mardrömmar.
Vuxenblickens dom:
Jag förväntade mig en skräckkomedi nära besläktad med Beetlejuice baserat på mina barnsliga minnen. Så fel jag hade! Casper är snarare en ganska misslyckad mix av Mysteriet på Greveholm och Ghostbusters.
LÄS VIDARE: Barndomsfavoriter: Håller Mulan idag?
Skräckelementen är uddlösa mot mina vuxna smaklökar och jag har svårt att se några spår av filmskapande ur ett skräckperspektiv ens ur ett barns oskyldiga ögon. Måhända var jag sällsynt klen som barn eller så är jag nu helt oåterkalleligt vuxen.
En skrattfest av rang…
Vad mina barnögon såg:
När jag väl vågade lyfta mina skräckplågade ögon från under huvudkudden tårades dem av skratttanfall. I synnerhet Caspers farbröder bjöd på ordentliga magknip med sina elaka rackartyg mot vårt genomsnälla huvudspöke. Jag minns även att våra antagonister var sådär skojigt "over the top"-stygga som bara antagonister i barnfilmer kan vara,.
Vuxenblickens dom:
Nej, Casper lyckas sällan locka fram några skratt ur denna vuxna tråkmåns. Att se Monty Pyhtons Eric Idle skämma ut sig som girig advokat skickar vågor av smärta genom mitt bröst. Dock lyckas smilgroparna röra på sig mot slutet när filmen vågar bli en smula morbid och antagonisterna försöker ha ihjäl varandra med diverse tillhyggen för att komma att åt en begravd skatt. Skojigt! Filmen lyckas även leka lite med genren, t.ex. när Dan Aykroyd skymtar förbi iklädd full Ghostbusters-skrud lyckas skrattmusklerna dra ihop sig i mitt slitna anlete. Casper är väl medveten om sin plats i den populärkulturella sfären.
Ett spirituellt uppvaknande
Vad mina barnögon såg:
Jag minns Casper som en genomgenuin film. En film som tvingade mina alldeles för små hjärnceller att bearbeta livets enorma frågetecken. Casper var i det närmaste ett spirituellt uppvaknande och ställde mitt unga jag mot väggen på ett vis Spöket Laban och diverse populärkulturella gestaltningar av "den andra sidan" från min barndom aldrig lyckats med.
Vuxenblickens dom:
Nja, "genuint" är inte det första, eller ens det tjugonde, adjektivet jag vill beskriva Casper med genom vuxna ögon. Det finns intressant och mogen tematik att bearbeta här, såsom gastarnas ofärdiga affärer på jordelivet som cementerar dem kvar i spöklivets limboliknande tillstånd. Tyvärr utforskas det aldrig speciellt kompetent utan blir olidligt smetigt – i synnerhet mot sista akten. Dock vill jag rikta en eloge till James Horners vackra musik, som gör tappra försök att lyfta Caspers spirituella dimensioner men som aldrig helt lyckas.
Domen: Håller Casper idag?
Nja blir svaret på denna ödesladdade fråga. Läbbigheterna saknar nerv och humorn saknar udd, men filmen är inte helt utan förtjänster. James Horners soundtrack lyckas nästan lura mig att investeras emotionellt och CGI:n är riktigt imponerande integrerat med det filmade materialet. Bill Pullman och Christina Ricci är helt klanderfria i huvudrollerna men manus och regi hade behövts vässats ytterligare några varv. Så tyvärr Casper – tidens tand har kalasat på dig lite för mycket.