Recension: Late Night (2019)

Slätstruket med ljumna budskap om feminism och mångfald.

Mindy Kaling och Emma Thompson.
Mindy Kaling (vänster) och Emma Thompson i Late Night. Foto: Lucky Dogs

Film: Late Night
Regi:
Nisha Ganatra
Manus:
Mindy Kaling
Med:
Emma Thompson, Mindy Kaling, John Lithgow, Hugh Dancy, Reid Scott, Denis O’Hare m.fl.
Genre:
Komedi, Drama
Speltid:
1 tim 42 min

Slätstruken och märklig. Det är orden som beskriver regissören Nisha Ganatras dramakomedi Late Night bäst. Ganatra är mer intresserad av att pränta in ljumna budskap om feminism och mångfald, än vad hon är av att berätta en historia som berör. Late Night har goda intentioner, men utförandet av dessa är under all kritik. 

Emma Thompson spelar den legendariska programledaren Katherine Newbury, som haft en riktigt framgångsrik karriär med sin pratshow. Tyvärr ser det ut som att den haft sina sista glansdagar. Tittarsiffrorna sjunker och Katherine anklagas för att vara ’’en kvinna som hatar kvinnor’’ (detta på grund av att alla hennes medarbetare i stort sett är män). Hon riskerar att få sparken. I ett desperat försök att öka mångfalden anställs Molly (Mindy Kaling) till Katherines författarteam. Hon bidrar med sin kunskap på den mansdominerade arbetsplatsen, fast besluten om att bevisa att hon inte anställts enbart på grund av sitt kön och indiska ursprung.

Filmen har en märklig agenda.

Vad jag upplever att filmen vill förmedla är att Katherine är extra utsatt just på grund av att hon är den enda kvinnliga pratshowvärden i Hollywood. Men när man i filmen ser hur hon behandlar sina gäster och vilka lama skämt hon drar inför kamerorna, inser man att det egentligen handlar om att hon inte lyckas leverera bra tv.

Hon är dessutom extremt osympatisk, narcissistisk och besvärar sig inte ens med att lära sig sina medarbetares namn. Hur ska en arbetsplats med den arbetsmiljön kunna producera något storartat, oavsett om det är män eller kvinnor som skriver hennes skämt? Det är inte en fråga om skadlig mansdominans, som filmen vill få oss att tro. Det handlar mest om att Katherine sprider kass stämning på jobbet.

Men filmen kör på idén att det är bristen på mångfald som är problemet. Förutsägbart nog får alltså pratshowen ett lyft när den indiska tjejen Molly hjälper till att skriva Katherines monologer. Saker och ting börjar helt plötsligt att arta sig. Kan Katherine till och med genomgå en omfattande personlighetsförändring? Karaktärsutvecklingen är förutsägbar, men samtidigt smått obegriplig. Krävs det alltså en kvinna i hennes team för att hon ska inse att man inte ska behandla folk som skit? När slutscenen väl kommer är det så tillrättalagt att det nästan blir komiskt.

Emma Thompson är otvivelaktigt en fantastisk skådespelare, det har hon bevisat flera gånger. Här har hon dock en dåligt skriven karaktär att arbeta med, vilket är synd. John Lithgow (The Crown) spelar hennes make som tampas med annalkande Parkinsons sjukdom. Han är filmens enda behållning.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

About August Klittmar 82 Articles
22-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.