Recension: Lucky One (2019)

Visuellt vacker men för enformig för att bli verkligt gripande. 

Lucky One Triart
Lucky One. Foto: TriArt Film.

Film: Lucky One (2019)
Regi & manus
: Mia Engberg
Med: Olivier Loustau, Diana Rudychenko, Bruno La Brasca och Lorette Nyssen
Speltid: 1 tim 18 min

Mia Engbergs uppföljare ”Lucky One” lyckas tyvärr inte skaka om publiken på samma sätt som mästerliga “Belleville Baby”. Med en experimentell berättarstruktur försöker sig Engberg på spelfilmsformatet. Det är en visuellt vacker film men som tyvärr blir för enformig för att bli riktigt intressant.

Mia Engberg är tillbaka med en uppföljare till Belleville Baby i ett slags vad-hände-sen format, fast denna gång är det ännu mer av ett fiktivt drama. Vi får följa Vincent spelad av skådespelaren Olivier Loustaus röst, som arbetar långa nätter i Paris kriminella värld. Sliten och utan framtidstro får han oväntat ansvaret för sin tonårsdotter Adina. Hans tillvaron får plötsligt ett nytt ljus när han slits mellan sitt kriminella nattarbete och viljan att vara en bra pappa på dagen.

Precis som Belleville Baby förhåller sig filmen inte till konventionellt filmberättande. Engberg utövar något hon själv kallar för visuell tystnad. Genom en berättarröst och dialoger samt nästan uteslutande miljöbilder på gator och byggnader uppmanas publiken att visualisera själva. Vi får aldrig se vår huvudperson eller de konflikter som uppstår, istället komponeras dialogen till ofta svarta eller symbolladdade bilder. 

asdasd

Filmen skapar intressanta frågeställningar kring frihet och moraliska förpliktelser och även om vad som definierar en spelfilm. Estetikvalet är en medvetet reaktion på vårt samhälles visuella överstimulans. Metaperspektivet och det sparsamma bildspråket förstärker publikens roll som aktiv medskapare. 

Balansgången mellan att utmana berättarkonventioner och engagera en publik är inte helt lätt. I gränslandet mellan att berätta en historia och samtidigt ge en samhällskommentar som ska få fäste på en publik krävs att man kompromissar om det ena eller det andra.

Ska man ge Engberg något är det att denna film är kompromisslös, hon har gjort precis det hon velat göra. Resultatet blir tyvärr för enformigt för att nå ut till publik. Det är en film som vill säga mer än den kan. 

Jag vill fortfarande se Engberg utmana konventionella berättarstrukturer men hennes filmer behöver lite mer kött på benen för att fungera som något mer än bara en smal konstfilm. 

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

För mer läsning, se vår lista med de bästa svenska filmerna 2019.

About Océanne Texier 25 Articles
Kultur och mediastudent som har en förkärlek för musikdokumentärer och filmer utan avslut.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.