Once Upon a Time… in Hollywood (2019)
Tarantino älskar Hollywood mer än att berätta en intressant historia.
"Once Upon a Time… in Hollywood" är ett kärleksbrev till Hollywood signerat Quentin Tarantino. Han älskar dessvärre drömfabriken till en sådan grad att han knappt bryr sig om att berätta en intressant historia.
Året är 1969. Skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) är en föredetting som hankar sig fram med skurkroller i diverse TV-serier. Tillsammans med sin stuntman, Cliff Booth (Brad Pitt), försöker han hitta tillbaka till strålkastarljuset.
I en krönika som publicerades i början av sommaren uttryckte jag vissa farhågor kring Once Upon a Time… in Hollywood. I ett nötskal gnällde jag lite på att Quentin Tarantino började göra genrehyllningar efter han slagit igenom, istället för att fortsätta göra filmer om snacksaliga gangsters. Min största farhåga när det kom till Once Upon a Time… in Hollywood var att han skulle ta det ett steg längre och hylla själva filmindustrin. I det här fallet hatar jag att ha rätt.
Filmen är drygt två och en halv timme lång. Mestadels får vi följa Rick när han jobbar och tänker tillbaka på sin karriär. Vi får se tillbakablickar som hyllar westernfilmer och krigsfilmer. Dessa hyllningar består av scener från filmer som den fiktive skådespelaren Rick medverkat i. Tarantino bevisar hur bra han behärskar genrefilmernas format då dessa tillbakablickar består av välgjorda scener från fiktiva filmer. Det tröttsamma är att dessa hyllningar inte fyller någon egentlig funktion för den övergripande berättelsen. Med andra ord är det mer en hyllning av industrin än de genrer som den producerar.
När Tarantino först berättade om Once Upon a Time… in Hollywood var den stora grejen att filmen skulle utspela sig runt den ökända massakern utförd av Mansonfamiljen. En person som frekvent förknippas med detta är Sharon Tate, en skådespelare som var gift med regissören Roman Polanski. I filmen spelas Sharon Tate av Margot Robbie och sett till hur karaktären används blir Tarantino den femtielfte regissören att använda Robbie som ögongodis.
Det är fortfarande Quentin Tarantino vi pratar om här. Ibland blixtrar dialogen till. Som när Rick har en konversation om skådespelaryrket och livet med en åttaårig skådespelare (Julia Butters). Vi bjuds även på högkvalitativt ultra-våld. Det faktum att det är en lite mindre portion, gör bara dessa scener desto bättre.
"Once Upon a Time… in Hollywood" har en någorlunda intressant berättelse. Problemet är att denna berättelse tar upp kanske en timme av filmens speltid. Resten av filmen består av hyllningar till Hollywood. Jag ser gärna sköna genrehyllningar emellanåt. Men då vill jag också ha en intressant berättelse att följa. Tarantino gjorde precis det jag befarade med Once Upon A Time… in Hollywood; han hyllar industrin istället för filmerna. Och det blir rätt tröttsamt efter ett tag. Den berättelse vi får ta del av mellan hyllningarna är dock bra, vilket gör att betyget fortfarande blir hyfsat.
Har Quentin Tarantino äntligen gått för långt med sina hyllningar? Eller tycker ni att det är det han gör bäst?