Recension: Scary Stories to Tell in the Dark (2019)

En kuslig halloweensaga med stor potential.

Poster till Scary Stories to Tell in the Dark.
En obehaglig fågelskrämma i Scary Stories to Tell in the Dark. Foto: Scanbox Entertainment.

Titel: Scary Stories to Tell in the Dark (2019)
Regi:
André Øvredal
Manus:
Guillermo del Toro, Dan Hageman, Kevin Hageman, Alvin Schwartz (bok)
Med: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Dean Norris m.fl.
Genre: Skräck
Speltid: 1 tim 51 min

”Scary Stories to Tell in the Dark” är en nervkittlande och väldigt filmiskt berättad historia. Det bjuds på en hel del kreativa kusligheter och ibland är det till och med riktigt spännande.

Efter att Stranger Things tog världen med storm, ses tiden före smarttelefonen med ett nostalgiskt skimmer. Ungdomsgäng som cyklar runt och utforskar ”mys-rysliga” mysterier, beväpnade med walkie-talkies och krämig 80-talsmusik, har blivit ett nytt favoritkoncept bland filmmakare.

Scary Stories är också en sådan historia. Här har man dock backat bandet till hösten 1968. I samma veva som Nixon skall bli landets president och Vietnamkriget river upp nationella sår, passar ett ungdomsgäng – ledda av skräckfantasten Stella – på att kröna sin halloweenafton med att besöka ett hemsökt hus.

Där bodde barnmörderskan Sarah Bellows, som enligt legenden också gillade att berätta spökhistorier. När ungdomarna hittar hennes novellsamling, blir leken till allvar och en mystisk ondska börjar härja i deras småstad.

Det osar av Guillermo del Toro och Tim Burton.

Scary Stories marknadsförs rätt hårt som en Guillermo del Toro-produktion. Regissören, som legat bakom succéer som Pans Labyrint och The Shape of Water, har varit med och producera och skriva manus. Vilket märks. Här finns en del figurer och dramaturgiska beslut, som bär stora likheter med vad vi tidigare har stött på i hans filmvärld.

Det skulle inte heller förvåna mig om del Toro noggrant har övervakat inspelningen. Rent fotografiskt sett är detta ett otroligt kliv uppåt för regissör André Øvredal, som senast gjorde den hyfsade rysaren The Autopsy of Jane Doe. Men det osar också av Tim Burtons tidiga grejer. Framförallt för scenerna i ett majsfält tankarna till utmärkta Sleepy Hollow.

För en gammal skräckälskare finns det mycket här att gilla med referenser till allt från gamla Bela Lugosis hypnotiska blick till George A. Romeros stilbildande zombiefilm The Night of the Living Dead. Ett tag ser det till och med ut som att Scary Stories kommer att vara en riktig liten skräckpärla. Men tyvärr håller det inte hela vägen.

Regissör André Øvredal vågar inte lämna tillräckligt mycket åt fantasin utan envisas med att visa för mycket av sina monster. Mot slutet funkar det inte alls. Ibland ser det mest ut som något hämtat direkt ur en Mike Flanagan-film, med mjukt fokus på en CGI-varelse och mörka spökaktiga skuggor som kryper längs väggarna så fort något illavarslande är på gång. Artistiskt dödstråkigt med andra ord.

Skådespelarna går det dock inte att klaga på. Alla gör bra ifrån sig, inte minst Zoe Margaret Colletti, som övertygar i rollen som Stella. Inte ens 18 år fyllda, har hon en lovande karriär framför sig. Jag hoppas att hon får chansen att ta vara på sin talang.

Scary Stories to Tell in the Dark är en klart sevärd skräckfilm, som lovar mer än vad som levereras. Men här finns en handfull fina ögonblick där skräcken både är underhållande och kreativ.

Betygsikon 3 av 5

För mer läsning, se vår lista över de bästa skräckfilmerna.

About Eric Diedrichs 815 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.