Recension: ”Orange Is the New Black” (säsong 7)

”Orange Is the New Black” bjuder på ett fängslande farväl.

Taylor Schilling som Piper Chapman i "Orange is the New Black".
Taylor Schilling som Piper Chapman i ”Orange Is the New Black”. Foto: Netflix.

Serie: ”Orange is the New Black” (säsong 7)
Skapare: Jenji Kohan
Med: Taylor Schilling, Danielle Brooks, Laura Prepon, Natasha Lyonne, m.fl.
Genre: Drama, komedi
Längd: 13 x 60 min (finalen är 90 min)
Distributör: Netflix

Den sjunde säsongen av ”Orange is the New Black” markerar slutet på en av Netflix allra första originalserier. Redan sommaren 2013 hade serien premiär (bara några månader efter ”House of Cards”) och sedan dess har vi vant oss vid att kunna ”bingetitta” på en hel säsong direkt vid premiären.

De allra flesta kan nog däremot hålla med om att de många säsongerna har varierat kraftigt i kvalitet. Rent manusmässigt har det inte alltid känts som att man vetat vad man velat berätta för historier, och istället försökt packa in så mycket som möjligt. Lyckligtvis är den sjunde säsongen en av de mest sevärda, i klass med den första och fjärde säsongen, som jag personligen håller högt.

Den sjunde säsongen tar en något vågad risk och introducerar oss för ett helt nytt typ av fängelse, eller rättare sagt ett förvaringscenter för illegala invandrare. Två karaktärer som vi känner igen från tidigare säsonger tvingas nämligen bevisa sin rätt att stanna i USA, medan Trumps stenhårda politik mot illegal invandring gör allt för att kasta ut så många som möjligt. På ett så effektivt sätt som möjligt.

När det kommer till Litchfieldfängelset och våra intagna där så är det mesta sig likt. Några försöker sälja knark, Piper och Alex kämpar med sitt förhållande, Taystee tvingas hantera förra säsongens mest gripande öde och så vidare. Det är på sätt och vis ganska betryggande att man inte försöker röra om allt för mycket bland grundkaraktärerna bara för att det råkar vara den sista säsongen.

"Orange is the New Black"
”Orange is the New Black”. Foto: Netflix

Det bjuds däremot på en hel del ”fan-service”, med andra ord ihopknytandet av sju säsongers olika lösa trådar. Till och med den ”magiska kycklingen” ägnas det tid åt. Vi får även se en rad kortare scener från olika karaktärer, som hunnit avtjäna sina straff, sparkas eller flyttas till andra fängelser, för ett sista farväl.

Balansen mellan ”fan-service” och de tragiska livsödena, framför allt bland de nya karaktärerna på förvaringscentret, är faktiskt förvånansvärt bra. Tretton avsnitt är väl fortfarande kanske lite väl utdraget, men väl framme vid det extra långa finalavsnittet (cirka 90 minuter) vill jag inte att det ska ta slut.

4 av 5

För mer läsning, se vår lista över årets bästa serier.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.