Recension: Hotel Mumbai (2019)

Verklighetsbaserade Hotel Mumbai är sevärt känslosam.

Dev Patel söker skydd i Hotel Mumbai.
Dev Patel i Hotel Mumbai. Foto: Sandrew Metronome.

Film: Hotel Mumbai (2019)
Regi: Anthony Maras
Manus: John Collee & Anthony Maras
Med: Dev Patel, Armie Hammer, Nazanin Bolandi, Jeremy Isaacs, Tilda Cobbham-Hervey m.fl.
Genre: Thriller, Drama
Speltid: 2 tim 3 min

Hotel Mumbai är baserad på de terrorattacker som ägde rum i Bombay år 2008. Filmen fokuserar huvudsakligen på händelserna vid Hotel Mumbai, där dussintals människor blev mördade. Långfilmsdebutanten Anthony Mars lyckas väl med ett svårhanterligt ämne och har regisserat en lika delar spännande som drabbande inblick i våldets fasor. 

Ett gäng till synes vanliga unga indiska män går i land i Bombays hamn. Men med sig bär de massor av vapen och i öronen kommunicerar de med en för tittaren okänd röst, som matar dem med islamistiska floskler. De handlingar som de snart ska utföra kommer att skaka en hel värld. Samtidigt checkar David (Armie Hammer) och Zahra (Nazanin Bolandi) in på hotellet tillsammans med sin nyfödda son och barnflickan Sally (Tilda Cobham-Hervey). I centrum står Arjun (Dev Patel), en fattig servitör med familj, som trots detta var beredd att offra sitt liv för andra.

Primärt är Hotel Mumbai en hyllning till hotellpersonalen vilka genom heroiska insatser lyckades rädda många människors liv. Dev Patel är en mycket underskattad skådespelare som förtjänar ett större erkännande i framtiden. Här övertygar han ännu en gång med sin rolltolkning. Vissa kritiker har beskyllt filmen för ”white-washing”, eftersom karaktärerna som agerar känslomässiga stöttepelare huvudsakligen är vita. Det här håller jag inte alls med om. Faktum är att Nazanin Bolandis ges mest emotionellt spelrum efter Patels karaktär.

En film som kommer skapa debatt.

Annars är Hotel Mumbai en otroligt realistisk skildring av en terrorattack som känns i hela kroppen. Maras låter inte kameran vika undan från våldsamheterna utan visar terroristernas framfart i detalj. Filmens R-rating är passande då grafiska avrättningar avlöser varandra på löpande band. Å ena sidan är det berättigat med tanke på det tema som skildras, å andra sidan är det onödigt exponerande och efter ett tag också repetitivt.

Även porträtteringen av gärningsmännen är någonting som kommer att skapa debatt. De förblir inte ansiktslösa stereotyper utan presenteras på ett någorlunda mångbottnat sätt. I deras värld är dådet som utförs berättigat och den manipulation de utsätts för levandegörs genom kommunikationen med deras sektledare. Det är ett vågat grepp som dessvärre inte går hela vägen eftersom det inte sker med någon större övertygelse i karakteriseringen av gärningsmännen.

Alltså ligger Maras hela tiden och pendlar vid smaklöshetens gräns men oftast lyckas han hålla sig på rätt sida. Ett större fokus på den bakomliggande psykologin hos både hos offer och förövare hade gynnat filmen. Därtill är filmens andra akt åtminstone femton minuter för lång. Trots det är Hotel Mumbai definitivt sevärd. Ett spännande och känslosamt återberättande av hemskheterna som ägde rum i Bombay.

Betygssymbol för 3 av 5

Vad tyckte du om Hotel Mumbai? Om du är sugen mer film låt dig gärna inspireras av vår lista över årets bästa filmer!

About Rasmus Torstensson 128 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.