Recension: Men in Black: International (2019)

Urvattnad franchise lyckas inte med nytändning.

Chris Hemsworth och Tessa Thompson på en motorcykel i "Men in Black: International"
Foto: Sony Pictures Releasing

Film: Men in Black: International (2019)
Regi: F. Gary Gray
Manus: Matt Holloway och Art Marcum
Med: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Liam Neeson, Kumail Nanjiani m.fl.
Genre: Action, Äventyr
Speltid: 1 tim 54 min

Jag börjar tappa räkningen nu på alla gamla framgångsrika filmfranchises som får uppföljare, nyinspelningar och spin-offs. De är dessutom ofta så lika i utförande att jag har svårt att skilja dem åt överhuvudtaget. Allt känns bara som en stor och rörig boll av kapitalism. Jag brukar säga att filmerna känns mer som produkter än underhållning. Likaså när det kommer till F. Gary Grays ”Men in Black: International”.

2012 kom den tredje filmen i Men in Black-serien med Will Smith och Tommy Lee Jones. Den nya filmen utspelar sig i samma universum, men med nya spelare. Agent H (Chris Hemsworth) är den karismatiska hjälten som räddade världen i Paris en gång i tiden tillsammans med Agent High T (Liam Neeson) som nu leder Men in Black i London.

Tjugo år tidigare i Brooklyn får två föräldrar syn på en utomjording. Män i svart dyker upp för att radera deras minnen, men de missar föräldrarnas dotter Molly (Tessa Thompson) som fått syn på utomjordingen i sitt eget sovrum. Hon växer upp med målet att bli en del av den hemliga organisationen som sitter inne på sanningen om universum. Sagt och gjort; efter att ha lokaliserat New York-kontoret går chefen med på att provanställa henne. Hon skickas på ett farligt uppdrag i London där hon teamar upp med Agent H.

Generiskt och standardiserat.

Med en regissör som Gray (FridayStraight Outta Compton) hade man kanske förväntat sig en ny vinkel på Men in Black-franchisen. En studiofilm med en unik vision eller röst, men så blir det inte. Men in Black: International är, som så många andra filmer av den här typen, generiskt regisserad. Det är de säkra korten som läggs på bordet, det finns inget som överraskar eller piggar upp. Manuset är så standardiserat att det nästan är löjligt. Den vane filmtittaren listar ut ”överraskningsskurken” under första halvtimman.

De påkostade CGI-skapade actionsekvenserna är som vanligt tekniskt imponerande, men känns knappast på liv eller död då man ju vet att filmen siktar på att få en uppföljare. Det som gör att filmen överhuvudtaget går att genomlida är Hemsworth och Thompson — två riktiga filmstjärnor (snarare än duktiga skådespelare) vars frodighet alltid lyckas smitta av sig. Även den levande schackbonden ”Bondi” som blir en sidekick till duon livar upp tillställningen något, mycket tack vare komikern Kumail Nanjiani som gör rösten.

Att Men in Black: International under premiärhelgen i USA inte blev en succé bland varken kritiker eller biobesökare är faktiskt glädjande nyheter. Hollywood-producenter kanske nu kan börja inse att det inte räcker med att bara kasta ihop något och slänga en bekant titel på för att det ska bli en kassako. Skrota den här serien nu och ge oss istället något nytt.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.