Recension: Ma (2019)

Octavia Spencer är som gjord för ”Ma”.

Octavia Spencers karaktär Ma går ondskefullt uppför en trappa.
Foto: Universal Pictures

Film:​ Ma (2019)
Regi:​ Tate Taylor
Manus:​ Scotty Landes, Tate Taylor
Med:​ Octavia Spencer, Juliette Lewis, Diana Silvers, Luke Evans, McKaley Miller m.fl.
Genre:​ Skräck, thriller
Speltid:​ 1 tim 40 min

En kvinna bjuder in en massa festsugna ungdomar till sin källare för att röja ostört. Allt är inte som det ska i Tate Taylors thrillerhybrid ”Ma” där Ocativa Spencer får flexa sina skådespelarmuskler i rollen som lömsk psykopat.

Octavia Spencer var trött på att aldrig få spela en huvudroll, Tate Taylor ville regissera något ”fucked up”och Scotty Landes hade precis färdigställt ett utkast till filmen Ma.

Voilá!

Tillsammans resulterade dessa tre ingredienser i den thriller/skräckhybrid som i dagarna gått upp på bio. Spencer ska tydlig ha varit så lyrisk över förfrågan att spela den psykologiska skräckmorsan att hon tackade ja utan att läsa manus. Det kan vi alla glädjas åt. Utan henne hade Ma inte ens varit hälften så bra.

”Ma” vill mer än festa med ungdomarna.

16-åriga Maggie (Diana Silvers) och hennes mamma har precis flyttat tillbaka till modernas hemstad i Ohio. Snabbt blir Maggie kompis med ett gäng ungdomar i samma ålder och det är när de ska försöka köpa ut alkohol som ”Ma” dyker upp och hjälper dem. Hon bjuder in dem och fler tonåringar till sin källare för allt större och vildare fester. Sakta men säkert börjar Maggie inse att hon inte bara vill festa med dem.

Jag kan ibland tycka att karaktärer i filmer får oförtjänt mycket kritik för att agera korkat. Det är så lätt att som chipsätande homo sapiens sitta i sin soffa och skrika order till individerna på skärmen om hur de bör agera rationellt och ”inte gå ner i källaren!”. Vet man något om det mänskliga psyket är det att vi inte alltid beter oss särskilt smart i pressade situationer. Premissen för Ma kräver dock ett ordentligt försök till övertygelse.

Är dessa ungdomar så festdesperata att de är villiga att, gång på gång, gå ner i källaren hos en kvinna de precis träffat? Uppenbarligen, ja. Som publik är jag dock inte helt med på noterna. Det ger åtminstone Spencer en anledning att briljera, så varför ska jag egentligen klaga? Jo, Ma har nämligen så mycket mer potential.

Octavia Spencer tar till vara på varje tillfälle.

Här finns en historia om att återvända till sin hemstad och möta det faktum att alla ser dig som ett misslyckande. Här finns en historia om att försöka passa in på en ny plats. En historia om psykologisk barnmisshandel. Ma har en massa underliggande potential, som den hade kunnat använda till sin fördel om den valt att dyka djupare i sina karaktärer. Delvis gör den det, men bara delvis. Maggies mamma, spelad av Juliette Lewis, har en intresseväckande historia men ges inte riktigt fullt utrymme.

Vad filmen däremot lyckas med är att ge Sue Ann (”Ma”:s riktiga namn) en tydlig bakgrund. Hon är inte enbart en galen psykopat – hon är en galen psykopat med en utvecklad bakgrundshistoria. Spencer tar tillvara på varje tillfälle att leverera en minnesvärd karaktär där hon skickligt skiftar mellan olika sinneslägen och framför allt använder sin blick för att leverera känslor. Tack vare henne blir Sue Ann en karaktär man kanske inte sympatiserar med, men åtminstone förstår. Framför allt är hon anledningen till att Ma faktiskt är ganska underhållande, trots sina brister.

Filmtopps betygssymbol för 3 av 5

About Sebastian Hansson 84 Articles
Svensklärare bosatt i Malmö som är uppvuxen på ett rejält mål Disney-och fantasyfilmer. Älskar det mesta inom film, från storskaligt och bombastiskt till intimt och nära. Fast allra mest Hayao Miyazakis verk.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.