Manusbloggen | Priset på en dröm (del 2): Analys av La La Land

Ryan Gosling och Emma Stone i La La Land.
Foto: Nordisk Film.

Manusbloggen – Allt om att skriva manus, med Emil Oscar är tillbaka med nya manusanalyser. Den här gången är strålkastaren riktad på Damien Chazelle och hans cyniska drömmare. Hur gestaltar han sina karaktärers driv och vad verkar han anse att priset för en dröm bör vara? Manusbloggen tar en närmare titt!

*****

I första analysen av Damien Chazelles cyniska drömmare låg fokus på Whiplash (2014) och jazztrummisen Andrew (Miles Teller), som är redo att förneka sin egen pappa för att uppnå sin dröla la landm.

I denna andra del tittar vi närmre på La La Land (2016) och framför allt karaktären Mia (Emma Stone), för att se vad priset på hennes skådespelardröm egentligen visade sig vara. Med hjälp av filmens manus, parallellt med filmens slutmontage, får vi en ännu tydligare inblick i Chazelles syn på sina drömmare och vad de måste ge upp för sin framgång.

*****

PRISET PÅ EN DRÖM (DEL 2): LA LA LAND

Jag var inte helt såld på La La Land när jag först såg den (musikalfilm är inte riktigt min go to-genre), men en del av filmen som jag verkligen älskade var slutmontaget.

*****OBS! INNEHÅLLER SPOILERS!*****

För bra för att vara sant.

Både Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) har uppnått sina högsta drömmar när deras vägar korsas igen och slutmontaget kickar igång. Sekvensen målar upp ett alternativt scenario där Mia inte bara lever sin skådespelardröm, utan gör det tillsammans med Sebastian vid sin sida. Innehållet i montaget känns lite för bra för att vara sant, vilket också är vad jag tolkar som filmens budskap. Du kan inte få allt du någonsin drömt om – vill du uppnå en dröm får du betala med priset av en annan.

Vissa jag har pratat med tolkar slutet som en blinkning till vad Mia och Sebastian gick miste om när de släppte varandra. Att det ska vara någon form av bevis på vad som kunde varit, men jag tycker inte att det rimmar riktigt rätt med vad Chazelle verkar anse om kostnaden för framgång.

Slutet handlar inte om att visa upp vad filmens protagonister gick miste om på grund av några snedsteg. Nej, jag skulle snarare förslå att det bara är en påminnelse om drömmen de delade.

Montaget är inte ett bevis på vad som kunde varit, det är ett bevis på vad som aldrig kunde varit.

En Drömfabrikens konstruktion.

I det här utdraget från manuset får vi det ganska så svart på vitt: “Remember — this is a romance more perfect than a real romance could ever be…”

Slutsekvensen är vad vi alla hoppas på att få uppnå, men som bara existerar i filmerna tillverkade i drömfabriken – i La La Land. Att Mia och Sebastian kom till den insikten hjälpte dem att uppnå sina drömmar, men på bekostnad av kärleken till varandra och ett liv tillsammans.

Drömmen var alltid just det – en dröm, och inte en verklighet. De båda var tvungna att välja varsin del av den och de valde sina respektive karriärer. Drömmen om kärlek och ett liv tillsammans fick bli priset för deras framgång.

Ibland är en dröm…

Både Mia och Sebastian ser trots allt ganska tillfreds ut med var de befinner sig i livet när deras blickar möts i filmens sista sekunder. Men visst känns det som om de förlorade sin andra hälft på vägen?

De fick iallafall leva i filmdrömmen i några sekunder till, när Sebastian spelar deras låt under slutsekvensen.

Som Håkan sjunger: “Ibland är en dröm det finaste man har.

Allt gott, Emil

En lite kortare sammanfattning och reflektion (del tre) följer

Det finns fler analyser att läsa här. Vill du veta mer om Emil Oscar? Besök hans blogg- och portfoliosida på emiloscar.com

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.