Manusbloggen – allt om att skriva manus | J.J. Abrams mystery box: att undanhålla information

Ett av manusförfattarens viktigaste uppdrag är att få läsaren/tittaren att vilja veta mer. Sitter publiken på nålar av förväntning så är det mesta vunnet. En uttråkad publik undrar sällan vad som ska hända härnäst, och en metod för att väcka publikens intresse är att undanhålla information. J.J. Abrams har hittat en metafor till metoden i en ”mystery box”.

J.J. Abrams är en mästare på att kittla sin publik med mysterier och hemligheter. Lost (2004), Alias (2001), Star Wars: The Force Awakens (2015) – alla innehåller de mysterier och hemligheter som gör att man som tittare får svårt att slita sig.

I sitt TED-talk från 2007 (klipp i slutet av inlägget) pratar Abrams om just värdet i att inte veta. Med hjälp av en aldrig öppnad trollerilåda, en “mystery box”, beskriver han vad han insett är en röd tråd i alla sina verk – användandet av mystik för att snärja tittaren.

Han pratar om sin mystery box utifrån flera perspektiv, däribland distribution och teknologi, men med tanke på att det här är en manusblogg kommer fokus av förklarliga skäl att ligga på story-aspekten. När du gör dig redo för att skriva ditt manus är det värt att tänka på vilken information du delar med dig av och vilken du håller hemlig…

*****

The Mystery Box

I teorin kan en oöppnad låda innehålla precis vad som helst, menar Abrams, och ovissheten av att inte veta vad som finns inuti lådan väcker intresse och nyfikenhet. Det är i ett nötskal vad Abrams talar om när han pratar om hur han använder mystery box-principen i alla sina verk. Han presenterar en situation/händelse/objekt som väcker frågor, men ser till att inte ge hela svaret för att väcka entusiasm för vad som komma skall.

I Lost pumpade Abrams och medskaparen Damon Lindelof ut mysterium efter mysterium: isbjörnen, luckan, ön, etc. Och i The Force Awakens såg han tillsammans med Lawrence Kasdan och Michael Arndt till att fylla filmen till bredden med obesvarade frågor.

Att inte omedelbart öppna en mystery box låter innehållet representera hopp, potential och, som Abrams säger, “oändliga möjligheter”. Mängden möjligheter väcker intresset hos tittaren eftersom “mystik är fantasins katalysator”, enligt Abrams.  

Monstret i det dolda

Abrams är såklart inte den första att använda metoden av att undanhålla information för att skapa spänning, även om han hittat en fin metafor i sin mystery box. Film- och tv-serievärlden är full av exempel där knepet används. Skräckgenren har exempelvis förlitat sig väldigt flitigt på att hålla inne information för att späda på oron hos tittaren. Abrams lyfter två exempel i klassiker som Hajen (1975) och Alien (1979), där monstret antingen avslöjas för tittaren väldigt sent in i filmen eller knappt visas överhuvudtaget. Att inte veta vad för monster som döljer sig i mörkret är ofta obehagligare än motsatsen. När hotet fortfarande gömmer sig i skuggorna tar fantasin över och det kan mycket väl vara ens värsta mardröm. Efter att hotet gett sig tillkänna försvinner en del av skräcken, för då vet man åtminstone vad det är som måste besegras.

Svaret finns i lådan  

Stora delar av krim- och deckargenren bygger i stort på att steg för steg veckla ut en lista med ledtrådar för att ta reda på vad som finns i lådan.

Den traditionella ”whodunnit” går till exempel ut på att navigera igenom falska spår för att kunna ta sig fram till lådan och avslöja vem som ligger bakom brottet.  

Lådan som funktion

Det finns också exempel där lådan fungerar som en funktion för att driva plotten framåt och, precis som Abrams egen mystery box i hans TED-talk, kanske den aldrig ens öppnas.

Termen “MacGuffin” brukar beskriva ett objekt eller mål som protagonisten strävar efter, men som i sig självt kan vara av trivialt värde. Målet, “the MacGuffin”, finns där som en funktion för själva resan, i vilken berättelsens sanna värde ligger, och i vilken publiken investerar sina känslor.

Ett känt exempel där en MacGuffin passar in som parallell till mystery boxen i Abrams metafor kan återfinnas i Pulp Fiction (1994). Flertalet gånger visas portföljen som Jules (Samuel L. Jackson) och Vincent (John Travolta) i inledningen åker för att hämta. Innehållet i portföljen visas aldrig, men den fungerar som en katalysator för att sätta flertalet plotlines i rörelse.

Kraften i de oändliga möjligheterna som den här portföljen/mystery boxen kan innehålla förväntas alltså vara tillräckligt stark för att publiken ska köpa karaktärernas handlingar.  

När innehållet inte lever upp till förväntningen

Att använda sig av mystery box-metoden är uppenbarligen effektivt för att fånga en publik, men att använda sig av den utan eftertanke kan leda till att man skjuter sig själv i foten. Ju mer en publiks förväntning trissas upp, desto starkare måste avslöjandet på vad som finns i lådan vara.

Hur många gånger har man till exempel inte fått höra en anekdot inledas med “världens galnaste grej hände mig…” för att sedan presenteras ett mediokert och trivialt innehåll. Ett innehåll som kanske hade kunnat uppskattas på ett helt annat sätt, om inte förväntningen på att det skulle vara något världsomvälvande hade satts innan anekdoten än börjat.

Abrams har titt som tätt fått kritik för att använda sig av sin mystery box lite väl flitigt och jag gav honom själv en mindre känga i “The Last Jedi – Ett försvarstal”. Jag är övertygad om att Star Wars: The Last Jedi (2017) hade fått ett helt annat mottagande om Abrams, antingen hade fått chansen att bolla alla lösa trådar han planterade i The Force Awakens med Rian Johnson, eller om han helt enkelt hade hållit igen med att väcka så många frågor. Det var helt enkelt omöjligt för Johnson att besvara alla av dem i The Last Jedi.

Netflix-succén Bird Box (2018) är, enligt mig, ett exempel på hur mystery boxen används aningen ofördelaktigt. ***(OBS! MINDRE SPOILERS FÖLJER)*** Till en början är det effektivt att som tittare inte få se vad som får världen att gå bananas och människor att ta sina liv, och det är logiskt att tittaren inte kan se “monstret” eftersom inte karaktärerna heller kan göra det (utan att begå självmord). Det är, precis som i Hajen och Alien, hotet i det dolda. Men i slutändan, när eftertexterna börjar rulla och vi fortfarande inte fått veta vad det faktiskt är som rubbat hela civilisationen känns det som den lätta vägen ut. Mina förväntningar byggdes och byggdes, men ett svar kom aldrig och det kändes som om författarna Eric Heisserer (manus) och Josh Malerman (roman) inte själva visste vad deras monster faktiskt var för något.

Smaken är sin egen mystery box

Som alltid när det kommer till underhållning så handlar det i slutändan om ens individuella smak. Många var tveklöst nöjda med att mystery boxen i Bird Box förblev sluten, medan jag önskade några svar. I kontrast blev jag – någon som aldrig riktigt uppskattat skräckgenren – väldigt belåten när monstret avslöjades halvvägs in i första säsongen av Stranger Things (2016), medan andra troligen hade uppskattat att vistas i den obehagliga ovissheten ett tag till.

John August och Craig Mazin pratar mycket intelligent om hur du undviker att mystiken i din story går över till förvirring, i sitt podavsnitt ”Mystery Vs. Confusion”.

Oavsett vad man tycker så är nog de flesta överens om att Abrams konkretiserat konsten av att undanhålla information på ett kreativt sätt, att han själv är en mästare på metoden och att det är ett ypperligt verktyg för att fånga sin publik.

*****

Vill du ha ytterligare ett tips på vad du kan tänka på inför att du ska skriva ditt manus så kan du läsa Manusbloggens inlägg om Scott Frank och scenövergångar.

Även bloggens Oscarsanalyser kan hjälpa dig med råd när det kommer till att skriva manus.

Allt gott,

Emil

Vill du veta mer om Emil Oscar kan du besöka emiloscar.com

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.