Mid90s (2018)
"Mid90s" är en imponerande debut från Jonah Hill.
Från att vara en av huvudpersonerna i producenten Judd Apatows komedigäng under början av 2000-talet, har Jonah Hill på senare år utvecklats till en alltmer respekterat skådespelare. Han har bland annat medverkat i filmer av Martin Scorsese, Quentin Tarantino och Coen-bröderna. Med "Mid90s", som nu äntligen når svenska biografer, bevisar Hill att han också kan både skriva och regissera.
Det är sommar i Los Angeles i mitten av 90-talet. Vi får följa Stevie, eller "Sunburn" som han senare kommer att kallas, en trettonårig kille som bor tillsammans med ensamstående mamma och storebror. Stevies tillvaro är inte den tryggaste då morsan har problem att vara där för honom, medan brorsan är både elak och våldsam på ett inte alls så broderligt vis. En dag stöter Stevie på ett gäng äldre skejtare, och så småningom lyckas han bli en del av gruppen.
Något som direkt utmärker sig med "Mid90s" är Hills grova och explicita manus. När de många unga skådespelarna interagerar med varandra känns det varken iscensatt eller fejkat eftersom de faktiskt snackar på ett sätt som unga människor gör. Språket är inte alltid politiskt korrekt eller genomtänkt, det saknas filter och ibland är det som kommer ut helt osammanhängande. Det här adderar ett uppfriskande lager av autenticitet som sällan fångas i den här typen av uppväxtskildringar.
Om manuset inte är särskilt stiliserat, är regin istället raka motsatsen. Hill använder sig konsekvent av en 16 mm filmkamera som lyckas skapa ett vackert analogt skimmer över det vi ser. Det här hjälper verkligen till med tidsresan till det nu sedan länge försvunna årtiondet. Den nostalgiska känslan förstärks ytterligare av det fantastiska och tidsenliga soundtracket. Hills favoritregissör är Martin Scorsese, och är man uppmärksam kan man se en fin liten hommage till mästaren när Maffiabröder spelas på tv:n under en kort sekvens.
"Mid90s" handlar om att försöka hitta mening och samhörighet när den inte erbjuds i hemmet. Kraften i skejting och gemenskapen den utgör blir Stevies utväg, men också här visar det sig finnas mörker, och allt som han gör tillsammans med sitt nya gäng är inte särskilt optimalt det heller. Han får lära sig väldigt tidigt att livet är tufft, och ofta motigt. Vissa är bättre på att hantera det här än andra. För Stevie kommer det att kräva flera omskakande händelser innan han kan komma ut på den andra sidan som en starkare person.
Sunny Suljic i huvudrollen är ofattbart duktig för sin ålder, det går inte att understryka tillräckligt. Även de mer etablerade Lucas Hedges och Katherine Waterston som bror respektive mor ger sitt allt i de få scener de är med i. Filmens komprimerade speltid gör att man kanske hade önskat lite mer, men det här är verkligen en kraftfull och överraskande liten debut.