Recension: Jurtjyrkogården (2019)

Nya Stephen King-filmatiseringen förlitar sig på gamla trick.

Jason Clarke och John Lithgow i "Jurtjyrkogården".
Foto: Paramount Pictures

Film: Jurtjyrkogården (2019)
Regi: Kevin Kölsch och Dennis Widmyer
Manus: Jeff Buhler och Matt Greenberg (baserat på en roman av Stephen King)
Med: Jason Clarke, Amy Seimetz, Jeté Laurence, John Lithgow m.fl.
Genre: Skräck
Speltid: 1 tim 41 min

”Jurtjyrkogården” är den senaste Stephen King-boken att förvandlas till film. För andra gången i det här fallet dessutom (det gjordes en version redan 1989). Tyvärr känns de skräckmetoder som används här nästan lika gamla som originalfilmen. 

Doktor Louis Creed (Jason Clarke) flyttar tillsammans med sin familj bort från nattskiftspasset på akuten i Boston, till ett lugnare klinikjobb i lantliga, King-typiska Maine. Väl där hittar de en mystisk begravningsplats för djur bakom deras trädgård, ute i skogen. Skylten till platsen är grovt felstavad, därav titeln. Deras äldre granne Jud (John Lithgow) får anledning att visa Louis de märkliga krafter som där befinner sig.

Dessvärre blir ”Jurtjyrkogården” aldrig särskilt involverande. Regissörerna Kölsch och Widmyer förlitar sig på de mest uttjatade knepen när det kommer till skräckfilm. Det är fullt av jump scares, höga och snabba ljud, knakiga dörrar, oförklarlig rök, mörka källare, och händelser som bara visar sig vara en dröm. Allt kläms in på den relativt korta speltiden, så målet tycks ha varit att maximera antalet skrämselmoment. Karaktärerna och storyn hamnar därför i skymundan.

Vilket är synd för premissen och de underliggande teman som tas upp är spännande och kusliga. Skogen, med dess True Detective-liknande symboler och Twin Peaks-besläktade väsen är läskig som den är, det behövs inga störande, hetsiga överraskningar som får en att hoppa till. Men det envisas alltså med detta, och man får således inte något egentligt hum om vilka familjen Creed är, och varför ska man då bry sig? Den enda karaktär och skådespelarinsats som sticker ut det minsta är Lithgow som grannen Jud. En ståtlig veteran som visar att han fortfarande har det.

Upplevelsen är inte urusel per se, bara tragglig och konventionell. När man sett hur Ari Aster utvecklade genren förra året med den spektakulära Hereditary, är det svårt att överhuvudtaget påverkas av en film som Jurtjyrkogården. Slutet är väldigt förhastat, men faktiskt också överraskande och ovanligt pessimistiskt på ett sätt som ändå särskiljer den något från andra skräckisar. Det får jag ge den i alla fall.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Filip Kruse 248 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.