Manusbloggen – allt om att skriva manus | Scenövergångar och Scott Frank

Scenövergångar i manus

Merritt Wever och Michelle Dockery som Mary Agnes och Alice i Godless En, i mitt tycke, underskattad del av manusförfattande är scenövergångar. På film och tv ser vi ofta smidiga övergångar där en scen sömlöst lämnar över stafettpinnen till efterföljande. Med hjälp av överlappande ljud, parallellisering av bilder och symboler, eller kanske genom establishingshots får vi möjligheten att orientera oss innan vi dundrar in i händelsernas centrum.

Det är lätt att tänka att övergångarna är regissörens ansvar under inspelningen, eller för klipparna att ta hand om under postproduktionen, vilket delvis är sant, men det bör för den sakens skull inte ignoreras helt av manusförfattaren. Tvärtom.

Att bygga en bro från en scen till en annan tar bort lite av formaliteten i det ibland klumpiga formatet för film- och tv-manus. Dina “EXT/INT” kan rycka läsaren ur själva storyn. Därför kan det underlätta läsningen om du knyter samman scenerna med varandra på ett eller annat sätt. Är det ett jobb som manusförfattaren har, så är det att få läsaren att vilja veta mer och fortsätta att vända blad. Att lägga lite kraft på scenövergångar kan bidra till en del av det jobbet.

Scott Frank – Mästare på den röda tråden

Scott Frank, manusförfattaren bakom allt från Minority Report (2002) och Tolken (2005) till Marley & jag (2008) och Logan (2017), är fantastiskt duktig på att väva samman vitt skilda scener med varandra på ett sömlöst sätt. Det skall sägas att Frank bevisligen är rätt så fantastisk på hantverkets alla delar, men det är uppenbart att han anstränger sig lite extra för att göra resan från en scen till en annan så smärtfri som möjlig, för både läsare och tittare.

Jag har läst Franks manus till hans fläckfria miniserie på Netflix, Godless (2017). I dessa kan vi hitta en hel drös exempel på hur han, till exempel, använder sig utav ljud för att röra sig mellan scener. Nedan följer några exempel från pilotavsnittet.

Scenöverlappning

Ovan kan vi se ett typiskt exempel på hur Frank använder sig av överlappande dialog med hjälp av voice over för att knyta samman två scener. Dessutom låter han rösten eka som för att varna tittaren och läsaren om att Roy Goodes (Jack O’Connell) tidigare handlingar mot Frank Griffin (Jeff Daniels) kommer att studsa tillbaka på honom själv, förr eller senare.

Här är ett snarlikt exempel, men istället för att låta dialogen rinna över på efterföljande scen, så börjar den i det här fallet i slutet på scenen innan, i en så kallad “pre-lap”. Just det här utdraget gör ytterligare en smart grej och det är att låta exposition komma naturligt i Marshal John Cooks (Sam Waterston) dialog, samtidigt som det fördjupas i en flashback. Cooks dialog fungerar alltså som en vessla som transporterar tittaren/läsaren mellan nutid och flashback, utan att det känns krystat.

Scott Franks uppvisning

Jag vill avsluta med att visa ett utdrag från övergångarna mellan pilotens allra första scener. Det är lite av en uppvisning i hantverket och jag hade rekommenderat vem som helst att läsa Godless och Scott Franks övriga manus. Han vet helt enkelt vad han gör.

Först kan vi se hur Frank öppnar med ljud över vitt innan tittaren/läsaren hunnit orientera sig i scenen. Därefter låter han flickans sång ligga utanför bild medan vi försiktigt slussas in i scenen och världen. Det är en mjuk, men ändå slagkraftig inledning som väcker nyfikenhet.

På andra bilden kan vi se övergången mellan första och andra scenen. En ganska skarp “CUT TO BLACK” inleder övergången för att tydligt separera den inledande teaser-scenen med nästa. Men istället för att gå direkt från svart och in i nästa scen så slänger Frank in en blixt för att etablera den nya omgivningen. Han fortsätter sedan att använda sig av blixtarna för att gradvis avslöja mer information i scenen.

I nästa övergång, från scen två till tre så fortsätter Frank att använda sig av åskan, men adderar regn. Det är som om han ger oss pusselbit efter pusselbit både när det kommer till miljö och information om världen.

Slutligen för Frank oss mellan tredje och fjärde scenen med hjälp av en knackning. Precis som Dr. Graham (Patrick Carlyle) så får vi höra knackningen innan vi får se vad som är på andra sidan. Logiskt. Enkelt. Smidigt.

*****

Övergångar med måtta

I skrivande stund så jämförde jag inte manuset med hur det faktiskt ser ut i pilotavsnittet. Det är mycket möjligt att den färdiga produkten varierar rejält från utdragen jag presenterade här, men det är inte heller det som är poängen. Meningen var att visa upp hur läsningen underlättas och blir mer levande och filmisk med hjälp av medvetna scenövergångar redan i manuset. Det är så lätt att bara stapla scenerna på varandra utan eftertanke, vilket säkerligen inte hade tagit något från själva innehållet, men kanske är det små detaljer som dessa som gör att läsaren inte ger upp på ditt manus, utan fortsätter att läsa.

Varje scen behöver inte heller ha en mjuk eller matchande övergång till efterföljande, tvärtom så är hård, kontrasterande klippning och miljöombyten nödvändiga lika ofta som motsatsen. Men för egen del är det ofta ett misslyckande om jag inte har smidiga scenövergångar här och där i manuset. Det betyder sannolikt att jag inte kunnat visualisera innehållet tillräckligt bra för att verkligen kunna se manuset som en film i mitt sinne. När visionen är tillräckligt tydligt brukar sådant komma av sig själv, (vilket också är anledningen till att jag föredrar att förbereda så mycket som bara möjligt innan jag börjar skriva på själva manuset).

Läs gärna någon av mina Oscarsanalyser, eller låt mitt blogginlägg om Scriptnotes introducera dig för podcasten som är ett måste för alla aspirerande manusförfattare som vill lära sig att skriva manus.

Allt gott,

Emil

 

”Manusbloggen – allt om att skriva manus” finns också att läsa på https://emiloscar.com

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.