Recension: Dumbo (2019)

Tim Burton satsar mer på familjevänlig spänning än på magvridande förödmjukelse i nya ’’Dumbo’’. 

Dumbo (2019)
Foto: Disney

Film: Dumbo
Regi:
Tim Burton
Manus:
Ehren Kruger, Helen Aberson (bok) och Harold Pearl (bok)
Med:
Colin Farrell, Danny DeVito, Michael Keaton, Eva Green, Alan Arkin, Nico Parker, Finley Hobbins m.fl.
Genre:
Äventyr
Speltid:
1 tim 52 min

Disneys projekt med att göra live-actionversioner på sina mest klassiska animerade filmer fortsätter. På repertoaren står nu ’’Dumbo’’, som Tim Burton regisserar. Han har fått den kolossalt svåra uppgiften att ta den fantastiska animerade filmen från 1941, förnya den och leverera en säker kassasuccé. Filmen kommer säkerligen att dra in en hel del cash, men personligen tycker jag inte att den levererar. Burton har tagit originalfilmens tragiska grundstory, och gjort om den till ett barnvänligt familjeäventyr.

De flesta känner nog till historien om elefantungen Jumbo, som på grund av sina hiskeligt stora öron blir retad och får smeknamnet Dumbo. Berättelsen filmatiserades för första gången av Disney 1941, och är baserad på boken med samma namn av Helen Aberson och Harold Pearl. Filmen landade på 64 minuter, men mer behövdes inte för att skildra den smärtsamma men också upplyftande sagan om att finna sitt värde

Tim Burtons nyversion innehåller inte ens hälften av den magvridande förödmjukelse som fanns i originalfilmen. Burton – förmodligen ständigt övervakad av oroliga producenter som inte vill att filmen ska bli för mörk – satsar allt på att skapa ett fint men i slutändan lättglömt familjeäventyr. I sin helhet griper filmen inte tag.

Berättelsen börjar i Florida, 1919. Första världskriget är slut och återvändande pappor tas kärleksfullt emot av sina familjer. När Holt (Colin Farrell) anländer på perrongen och möts av sina två barn, är stämningen dock ansträngd. Han har förlorat vänsterarmen, men försäkrar dem om att han fortfarande är precis samma person som tidigare.

Familjen bor och jobbar på en kringresande cirkus och där kryllar det av egendomliga karaktärer. Världens starkaste man, en guru som handskas med ormar och ett kärlekspar som kör Shakespeareteater under vatten är några av dem. Danny DeVito gör en halvrolig roll som cirkusens direktör. Hela miljön levandegörs med färgstarkt foto och livlig instrumentalmusik.

På grund av sin skada är Holt begränsad och får uppdraget att se efter elefanterna. Då får plötsligt lille Jumbo se världens ljus, men snabbt också dess mörker: det dröjer inte länge förrän han fått smeknamnet Dumbo och dessutom separerats från sin mamma.

Vad som sedan följer är ett tillrättalagt äventyr där några godhjärtade människor försöker hjälpa den stackars elefanten att återförenas med sin mor. På vägen blir det en väldans massa cirkus och naturligtvis en förutsägbar, ondskefull badguy.

Mitt stora problem med filmen är att den känns för lättsam. Hela grejen med historien om Dumbo, tycker jag, är att han förödmjukas på värsta tänkbara sett, och sedan finner sin inre styrka (detta skildrade originalfilmen fenomenalt). Burton tycks vara av en annan uppfattning, för hela den biten avklaras väldigt snabbt i hans film.

Detta är välgjort visuellt och animationsmässigt – Dumbo har aldrig varit sötare – men det krävs mer än så för att göra en gripande familjefilm.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About August Klittmar 69 Articles
21-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.