"Den inre cirkeln" (säsong 1)
Häng med bakom kulisserna av svensk politik i "Den inre cirkeln".
Det hör inte direkt till vanligheterna att vi får ta del av en svensk tv-serie om politiska skandaler och maktspel, men det är precis vad vi får göra genom Viaplays senaste originalserie "Den inre cirkeln". Serien baseras på Per Schlingmanns bok "I maktens öga", om det politiska och mediala spelet bakom kulisserna under Almedalsveckan på Gotland.
Den inre cirkeln har i princip alla texter inför premiären beskrivits som Sveriges svar på House of Cards. Vilket snabbt visar sig vara helt fel serie att jämföra med. Kevin Spaceys House of Cards-karaktär Frank Underwood är en hänsynslös 3D-schackstrateg, medan Den inre cirkelns motsvarighet är den avsevärt mer godhjärtade men temporärt mediedrevs-utsatte David Ehrling (spelad av Niklas Engdahl).
En överlägset bättre tv-liknelse är den underskattade CBS-serien Madam Secretary, om den amerikanske utrikesministern Elizabeth McCords (Téa Leoni) jonglerande av politiskt viktiga måsten på ena sida och familjelivet på den andra. I Den inre cirkeln är Ehrling Sveriges näringsminister. Han får inför statsministerns tal under Almedalsveckan ett samtal som starkt indikerar att hon planerar att avgå, med honom som sin favoritkandidat att ta över partiledarrollen och genom den även bli Sveriges statsminister.
Vid sin sida har Ehrling pressekreteraren Lena (Nanna Blondell), som är villig att både själv gå och knuffa sin chef över vissa gränser i jakten på rollen som statsminister. De gränsöverskridande gråzonerna ursäktas dock av faktumet att Ehrling verkligen verkar ha en god och sund plan för Sverige, snarare än ett Frank Underwoodskt maktbegär.
På det stora hela är "Den inre cirkeln" både en intressant inblick bakom Almedals-kulisserna, samtidigt hoppas jag innerligt att storyn är grovt överdriven. För det finns nämligen även en rad mer eller mindre viktiga sidoberättelser, bland annat om ryska maffialiknande intressen i en post-Ukraina-sanktionerad svensk hamn, en sinnessjuk hatkärlek mellan Ehrling och hans bror (spelad av en "hårresande" Olle Sarri), the dark web-hackning, Babben Larsson-ledd polisunderhållning och en Melinda Kinnaman som visar prov på "riktig" journalistik.
Storyn blir i mina ögon tyvärr något spretig och flera av trådarna knyts ihop lite väl snabbt (och löst) i slutet. Men det finns faktiskt en hel del intressanta inblickar att hämta, mest av allt gillar jag hur Ehrling tvingas balansera familjelivet med politiken under den andra halvan av säsongen.